torsdag 11 maj 2017

Att tänka "utanför boxen"

Jag började nyligen lyssna på boken "löparglädje" av Rune Larsson. Ja, jag lyssnar på böcker. Då hinner jag faktiskt "läsa". Får jag tid till att läsa en bok i pappersform tar det oftast inte många sekunder innan jag somnat. Därför funkar ljudböcker bättre för mig. Då kan jag lyssna på böcker samtidigt som jag är ute och går med hundarna eller medan jag springer.



Jag har tidigare försökt mig på att läsa denna bok. Det var bara det att jag tog med den till en resa till London förra året och då lyckades jag glömma den på hotellet när vi reste hem. Så, nu börjar jag om från början.

Rune skriver mycket om att "hitta sin väg" när det gäller löpning. Man får så mycket råd till höger och vänster och tillslut är det lätt att stå där vilsen och rådlös. Ett av mina "löften" till mig själv inför detta år var att lyssna till vad JAG känner är bra för mig. Att inte gå på alla råd och tips (som säkert är givna i all välmening). Att inte bara följa allmänna råd om vad som fungerar vid till exempel en skada eller hur man tränar bäst. Utan känna efter och reflektera över vad som har fungerat för mig tidigare och vad som inte har fungerat. Och samtidigt följa glädjen. Ibland måste man få göra något som kanske inte är helt rätt enligt "boken" bara för att det är så kul och får en att må bra!

Just det tar Rune också upp. Att visst kan det vara bra med intervallträning eller bara lugn distanslöpning om man bara tänker ur ett strikt resultatfokuserat perspektiv. Men det som till syvende och sist faktikst är den bästa träningen är den som känns rolig och som ger, just det, löparglädje!

På ett ställe i boken skriver han att han alltid springer tillräckligt kort och tillräckligt långsamt för att vilja springa även nästa dag. Det låter som ett mycket klokt råd!


När jag hade besvär med mitt vänstra knä (det som strular nu är mitt högra knä) kände jag precis som nu enorm frustration över att inte kunnna springa som jag ville och stark oro inför att aldrig mer kunna springa smärtfritt. Men det gick. Jag bokade visserligen tid till en sjukgymnast som sa till mig att jag var för svag i sätesmusklerna och de inre bukmusklerna. Att jag hade en kass hållning, ett sittande löpsteg och för smalt löpsteg. Jag fick alltså lite att tänka på.

Det jag i ärlighetens namn faktiskt har jobbat med efter det är styrkan framför allt. Jag har tillslut insett att jag måste träna styrka för att hålla. Sjukgymnasten tyckte också att jag skulle jobba med löpsteget och stretcha höftböjaren. Det har jag inte gjort mer än högst sporadiskt. Efter en månads uppehåll från löpningen efter Ultravasan 90 började jag springa kort och långsamt. Jag sprang varje dag. Som kortast 3 km. I början kände jag av knät lite grann när jag sprang, men det höll inte i sig efteråt. Så jag fortsatte. Jag sprang varje dag i drygt 100 dagar. Ibland kort och lugnt. Ibland längre, ibland lite fortare och när andan föll på sprang jag intervaller. Helt beroende på hur det kändes för dagen. Vad jag "kände för" och vad det kändes som att kroppen ville.

Det fungerade. Efter en tid kände jag inte längre av knät. Jag fortsatte träna styrka och la även till lite cykling och yoga. Fortsatt inga besvär med smärta.

Sedan började jag återigen lyssna på vad andra sa. Att det är dumt och riskabelt att springa varje dag. Att kroppen behöver återhämtning. Så jag började ta vilodagar då jag inte sprang. Jag ville ändå fortsätta att höja upp veckodistansen för att komma upp i de nivåer jag var i tidigare, Så jag förlängde passen då jag sprang. Ibland sprang jag långt fast det kändes motigt, ofta för att komma upp i rätt distans.

Sedan fick jag under ett långt långpass ont i höger knä. Och det är det jag brottats med sedan dess.
Jag gick till sjukgymnasten igen. Han sa inte mycket mer än att han trodde att det var löparknä. Fick inga vidare instruktioner än att jobba med styrkan i sätesmusklerna och magen. Det enda jag liksom faktiskt jobbat med hela tiden sedan förra skadan. Så, jag ger faktiskt inte mycket för de rekommendationerna. Jag tror inte att det är det som är problemet. Att han säger att jag springer för mycket köper jag inte heller. Jag höll ju samma nivå länge utan att bli skadad.

Det jag faktiskt tror är boven  är att jag frångick mitt sätt att springa. Jag slutade springa varje dag och känna in kroppen.

Så, kanske är det så jag ska göra för att bli bra denna gången med? Jogga/springa varje dag- Precis så mycket som kroppen vill? Kanske. Jag tänker nog prova det konceptet igen. Samtidigt som jag bokat en tid till en naprapat. Det är något som gnagt i mig sedan ultravasan. En massör som försökte hjälpa mig under loppet sa att mitt högra ben var kortare än det andra, och att det var funktionellt betingat (vad nu det betyder) och att jag borde uppsöka en duktig massör eller naprapat efter loppet för att komma tillrätta med det. Det har jag ju inte gjort tidigare. Med ännu en knäskada tycker jag nu att det är dags att testa det rådet.

Ett är i alla fall säkert, jag tänker komma tillbaka. Starkare och mer motiverad än någonsin!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar