torsdag 1 december 2016

Styrketräning

Jag har skrivit en del om att jag behöver bli starkare. jag har kört en hel del hemma träning. Men jag börjar på allvar fundera över hur effektivt det egentligen är?



Men, för att ta det från början.

Vi har en hälso-utmaning på jobbet. En slags "Hälso-bingo". Alla har fått varsin bricka med saker man ska utföra. När man fått bingo får man ett pris. När man fyllt mer än häften av brickan får man ännu ett pris. Ett lite bättre. Denna period (fram till jul) är temat "avkoppling". Uppdragen vi ska utföra kan tex vara "ta en sovmorgon", "se en trevlig film", "ta en lång promenad i solen". Osv. Jag fyllde ganska snabbt halva min bricka. Jag är tydligen ganska bra på just avkoppling!

Så, priset jag vann var en månads gratis träning på Nordíc Wellness, I går startade jag "min träningsmånad" med att köra ett pass CXWORK (styrketräning med viktplattor och gummiband med fokus på bål). Det var ett mycket jobbigt pass! Övningarna riktade sig precis mot områden som jag redan jobbar med. Men ändå. Det var så fruktansvärt jobbigt! Jag fick förenkla nästan alla övningar och klarade inte alla repititioner! Och här har jag gått och trott att jag blivit lite stark! Not so much, tydligen.

Jag trodde nog att jag skulle plågas av träningsvärk idag. Men nej. Den lyser med sin frånvaro, Tog jag inte i ordentligt?

Men hur som helst. det var roligt och utmanande att köra ett gruppträningspass. Det var jätte längesedan! Och jag träffade några bekanta som jag inte pratat med på länge. trevligt! Så, träningsvärk eller ej, totalupplevelsen var väldigt positiv. Och nu är jag mer taggad än någonsin att bygga upp mig! Jag blev nämligen smärtsamt medveten om på hur klen jag såg ut i speglarna. Hemma, med lite dovare beslysning, ser jag ju riktigt starkt ut. I träningssalen, med strålkastarbeslysning och stora speglar, såg jag blek och klen ut.

Det här måste vi göra något åt!

Så, nu har jag bokat in mig på två pass till. Ett pass sprint (som är ett 30-minuters intervallpass på cykel) och ett pass Bodypump.

Här ska pumpas! Sprinten valde jag mest för att det var ett tidigt morgonpass och för att jag ju får ont i mitt knä av intervaller med löpning. På cykel borde det vara mer skonsamt.

onsdag 16 november 2016

I form eller hel?

Efter mina knäbekymmer som jag hade i somras och under ultravasan avstod jag från löpning i en månad.

Jag intalade mig att bara jag cyklar och styrketränar kommer inte konditionen att försämras nämnvärt. Jag inbillade mig att jag skulle vara i nästan samma form som innan löpvilan när jag satte igång igen.
Jag hade fel. Det har varit väldigt segt att komma igen efter löpvilan. Men jag har kämpat på, Fast övertygad om att det kommer släppa.

De senaste två veckorna har jag då faktikst upplevt att det börjat släppa. Jag har fått upp farten lite utan att jag ligger och pressar i tröskelfart. Lycka! Äntligen är löpningen sådär skön igen! Jag kan ta i utan att vara helt slut efteråt. Bara ha den där goa "post-löpning" känslan i kroppen. Det har tagit nästan två månader med löpning (både lugnt, korta och långa intervaller, tröskelpass och vanliga distanspass) varvat med styrketräning.

Tyvärr har knät börjat protestera lite mer i samma takt som formen återkommit. Men lyckan av att äntligen vara på G igen har kanske gjort att jag ökat på distanserna... lite för mycket?


Så var jag då åter hos sjukgymnasten i måndags. Nu har jag ju retat upp knät lite så  jag visste var det gör ont, vilket ledde till att han kunde ge mig någon form av diagnos. Även om han var försiktig med att säga tvärsäkert att det var det som var problemet. Men troligtvis är det patellasenans infästning i knäskålen som är överansträngt.

Behandlingen då?

Jo, fortsätta jobba med muskulära obalanser, jag är starkare på vänster sida (märkligt nog är det där jag har problem med knät ändå?) och jag är tajt i höftböjaren och i framsida lår. Så fortsatt stretch av höftböjaren också alltså.

Samtidigt som jag ska jobba med löptekniken. Jobba mer med rumpan, ha ett bredare löpsteg och aktivera de nedre inre magmusklerna.

Hej och hå. Mycket att tänka på när man ska ut och springa! För springa är ok, även om jag känner av knät. Det ska såklart inte göra jätte ont. Men lite smärta som går över/blir bättre efter springturen är ok. Och ta det lugnt med långa distanser. Kort och ofta är bättre än långpass.

Om detta inte fungerar nämnde han att man kan behandla skadan med stötvåg. Det har jag hört ska göra fruktansvärt ont, så det avvaktar jag gärna med.

Nu gäller det bara att komma ihåg att göra mina rehabövningar varje dag. Det är märkligt svårt att få till. Varje dag. Hur svårt kan det vara? Det tar inte lång stund, är inte särskilt jobbigt. Varför är det då så förtvivlat svårt att få in en rutin på det?

Antagligen just för att det är ganska enkelt. Och rätt så tråkigt.

För att rehaben ska bli av har jag nu lagt in dagliga påminnelser i mobilen. Hoppas att det ska fungera.

måndag 7 november 2016

Gör om, gör rätt!

Som jag skrev i ett tidigare inlägg funderade jag över om det kunde vara de korta intervallerna som triggat känning i knät (obs känning, inte smärta). Nu är jag lite nojig när det gäller känningar från vänster knä, jag vill ju inte hamna i total löpvila igen! Så jag börjar analysera och fundera vid första känning.

Det verkar som att knät tål i princip hur mycket lugn löpning som helst men kanske inte hur långa som helst. Jag har inte ont på lugna turer, inte heller just nån känning. Annat än efter ett intervall- eller fartpass.

I lördags stack jag och maken ut på en trailtur i Beth. Tanken var en ca 12 km lång tur, mest på stig/grusväg. Dagen innan, i fredags, körde jag ett fartpass på 5 km. Ett ganska blygsamt fartpass i förhållande till andra, men i min nuvarande form får det allt räknas som det. Jag hade ingen känning alls i knät i fredags. Inte heller till en början av turen i Beth. Men, efter några km började jag känna av knät. Inte direkt så det gjorde ont, mer som att nån liksom kramar knät. Jag valde att börja gå. Ville inte riskera något. När jag började gå släppte det direkt och jag vek av mot bilen lite innan Tomas som ville ta hela rundan. Eftersom det inte kändes alls när jag gick varvade jag gång och löpning sista biten, vilket gick bra.

Känningar i knät är förövrigt ok, enligt min sjukgymnast, om det stannar vid 1-2 på en 10-gradig skala och inte blir värre/fortsätter efter springturen.

Detta fick såklart mig att fundera. Igen. Det måste ju vara så att det är fartpassen som irriterar knät. Vad jag än haft för skada verkar den inte vara helt hundra ännu och tills vidare får jag kanske undvika att springa fort. Det passar ju i och för sig mig alldeles utmärkt. Jag älskar att springa lugna turer. Korta som långa. Jag älskar inte intervaller, men däremot tycker jag att det är roligt att springa fort. Ibland.

Så, min nya plan är att helt enkelt slopa träningsprogrammet. Både vad gäller löpning och styrka. Jag följde det ju ändå inte särskilt väl och intervallerna irriterar knät.

Så, min nya plan är att känna in dagsformen. Springa det som för dagen känns rätt. och inleda varje pass med "myrtl routine" (ett rörlighetsprogram för höfterna) som uppvärmning, Efter springturen kör jag 3 styrkeövningar varav en ska vara min "Rehab-övning" som jag fått av sjukgymnasten. Styrkeövningarna ska varieras mellan övningar för bål och rumpa i första hand. Jag slänger säkert in något extra pass med yoga och stretch också. Jag tänker att jag börjar så här och utvärderar sedan vecka för vecka. Varje söndag, som ju är min dag då jag planerar den kommande veckans träning.

På det här sättet hoppas jag få in regebundenhet i både rörlighetsträning och styrketräning utan att det sliter för mycket på kroppen.

Jag lär väl återkomma om hur det går! :-)

onsdag 2 november 2016

Varm löpartröja

Jag har länge, under några år sprungit i en lite varmare löpartröja från H&M när det varit kallt ute. Den är skön och snyggt rosa med reflexer både bak och fram. Men nu tror jag den har gått sin död till mötes. Den stinker. ja TOK STINKER! Och nej, det fungerar inte med 24% ättika, frysen eller något annat. Den stinker likväl när den blir kroppsvarm.

Nu har ju jag inte några större problem med att andra eventuellt tycker att jag luktar illa, för jag springer oftast själv i skogen och där stör ju inte det någon. Utom möjligen att det kan skrämma iväg en och annan älg kanske. Men JAG står inte ut med stanken!

Så, nu är jag på jakt efter en ny tröja. H&M har tyv
ärr inte kvar den snygga tröjan och jag tycker inte om att lägga flera hundra på en löpartröja. Fast, det kanske är just det man ska göra för att slippa problemet med lukten?

Denna tröja tycker jag ser och verkar lovande. Men kostar nästan 800... Från Craft. Men det kanske är vad man får betala...

onsdag 26 oktober 2016

Träningsprogram del 2

Nu har det gått några veckor sedan jag började med mitt träningsprogram. Jag har verkligen försökt följa det. Så tillvida att jag kört passen i programmet, men jag har sprungit fler pass. De korta intervallerna är väl det pass jag tycker är jobbigast. Jag har egentligen aldrig gillat intervaller, men jag tror att det kan vara bra att köra det lite då och då för att få upp farten och konditionen.

De långa intervallerna har inte känts särskilt tuffa. Men däremot svåra! I de långa intervallerna ska man hålla en viss fart i x antal minuter. Jag som är van att springa på känn har väldigt svårt för det. När jag ska tänka på att springa i en viss fart går det tydligen fortare än det är tänkt. Jag blir liksom rädd att hamna på en lägre fart än det är sagt så jag pressar nog på lite extra. De passen har snarare blivit något av tempopass eller fartlek.

Så har vi då långpassen. Nu är det inte ens i närheten av att vara riktiga långpass ännu, eftersom de längsta passen varit att springa i 40 minuter så långsamt som möjligt. Varken svårt eller särskilt jobbigt.

De "extra"passen har varit pass jag velat springa ändå, dels något pass med maken, något pass med hunden, sociala löpningsevent och korta lugna "väcka kroppen" pass.


Jag tror det har varit nyttigt för mig att köra så varierat. Jag har lärt mig endel om hur jag funkar. Men något som förbryllar mig är hur långsam jag blivit. Jag menar, förr kunde jag inte springa långsammare än 6:30 fart och då ansträngde jag mig för att springa sakta. Nu hamnar jag LÄTT i 7-takt typ! Med ungefär samma ansträngningsnivå där jag förr sprang 6:30. Inte så himla stor skillnad egentligen kanske och det kanske kan förklaras med att jag ju varit skadad och haft en månads löpuppehåll i september.

Hur som helst är det skönt att vara igång igen. Men jag har börjat fundera på att ge upp träningsprogrammet. I alla fall de korta intervallerna. Och det är inte för att jag tycker de är så himla jobbiga (för det är de!) utan för att jag fått känningar i knät efter de båda sista intervallpassen.

Kanske tar jag i för mycket i intervallerna och tappar tekniken. Istället tänkte jag lägga in ett backpass i veckan. 45 minuter upp och ner för en slalombacke borde väl ge någon form av effekt?

Ska jag klara det lär jag behöva riktigt peppig musik i lurarna, så, någon som har tips på en bra spellista på spotify?


torsdag 13 oktober 2016

Boktips!

Nu kanske inte alla är lika nördigt intresserade av hälsa och träning som jag är. Men om du är det, eller kanske bara vill få lite fler argument till varför det är bra att träna regelbundet, rekomenderar jag att läsa eller kanske allra helst lyssna på denna bok:



Boken jag pratar om är "Hjärnstark" av Anders Hansen. Den beskriver hur hjärnan stärks av fysisk aktivitet.

Just nu lyssnar jag den på mina lugnare löprundor. Ni vet, de där när man bara mysspringer. Jag måste säga att det känns väldigt bra att lyssna på den här boken medan man springer. Författaren går igenom den ena fördelen av fysisk aktivitet efter den andra. Och jag sträcker på mig där i löpspåret. För när jag springer tränar jag inte bara mina ben, min kondition eller mina lungor och syreupptagningsförmågan. Nej, jag tränar även min hjärna! Jag blir hjärnstark! Plötsligt vill jag skrika ut till alla som spenderar timmar i Tv-soffan. "Men RÖR på er! Er framtid hänger på det!" "Låt inte era barn spendera timmar framför dator/Tv. Ge dem en bättre framtid, få dem att RÖRA PÅ SIG!"

I morse lyssnade jag på kapitlet om fysisk aktivitet och koncentration. Här gås det igenom vad som gör att vi kan koncentera oss, eller "sovra" bland alla intryck som vi utsätts för. Därefter belyser författaren hur fysisk aktivitet påverkar just detta. Som ni förstår kan fysisk aktivitet höja vår förmåga att koncentera oss,

Han beskriver även olika studier, där man testat att låta skolbarn ha pulshöjande aktivitet i 30 minuter varje morgon innan skolan. Resultaten är lysande! Alla barn påverkades i en positiv riktigt när det kom till inlärning och koncentration. Men de som verkar ha mest nytta av detta är barn med koncentrationssvårigheter, eller adhd liknande besvär. Att antalet barn med övervikt sjönk var en ren bonus.

Detta är ingeting nytt. Forskningen har visat på detta under flera år. Men ändå hänger inte den svenska skolan med. Vi ligger långt efter många andra länder där varje dag påbörjas med gymnastik på skolgården. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om alla skolor började med detta. Visst, det skulle ta tid, det skulle krävas resurser. men är inte morgondagens vuxna värda det? Och, skulle vi inte få mångdubbelt igen?

På många håll sliter lärarna sitt hår. Antalet barn som har problem med inlärning och koncentration bara ökar, medan resursrlärarna lyser med sin frånvaro och propblemen tilltar.

Vad skulle hända om vi införde obligatorisk pulshöjande aktivitet för ALLA varje skoldag?
Jag skulle vädligt gärna vilja ta reda på det...

Tror ni jag får igenom det på skolan där jag jobbar?

tisdag 11 oktober 2016

Fördelar med löpning

Alltså, att löping i sig är bra för typ allt det vet vi ju redan.

Det är bra för
1) minnet,
2) för hjärnans "formbarhet" (Om du undrar vad jag menar här råder jag dig att läsa boken "Hjärnstark")
3) för konditionen
4) för sömnen
5) för vikten
6) för (eller snarare mot) stress
7) för nedvarvning
8) för en känsla av oövervinnerlighet

Osv.


En annan lite otippd positiv bieffekt har jag upplevt de senaste dagarna. Jag skrev ju i senaste inlägget att jag är en ostrukturerad person som nog skulle må bra av lite mer struktur i vardagen. Som ett led i det började jag planera min träning.

Jag har börjat skriva upp i min google-kalender alla träningspass för veckan som kommer. Detta gör jag någon gång under söndagen. Med funktionen "påminnelse" hoppar det upp varje morgon på telefonen vad som är planen för just den dagen. Känns mycket roligt och inspirerande! Kan kanske vara nyhetens behag, men efter drygt en vecka med träningen i mobilen tycker jag att det verkar lovande. Att ha planerat veckans alla pass gör mig mindre stressad. Jag behöver inte fundera över var jag ska klämma in det tänkta passet utan jag fokuserar bara på dagens uppgift och eftersom passen är planerade har jag ju planerat efter hur veckan ser ut, med övriga aktiviteter och "måsten".

Spontana löpturer när andan faller på är förövrigt tillåtet. I den mån jag tror att mitt knä klarar det och jag är tillräckligt återhämtad.

Att jag känner att det är skönt med struktur i löpningen/träningen har gjort att jag funderat över hur jag ska kunna strukturera upp jobbet bättre. Jag har länge tänkt att det skulle vara skönt att ha dagarna planerade. Att boka in elevbesöken i förväg och inte bli stressad av att inte hinna ta de kontrollelever jag tänkt eftersom det kommer andra saker emellan hela tiden.

Jag har däremot inte kommit på hur jag ska göra. Fram till nu. Jag bestämde mig helt enkelt för att eleverna i åk 5 och 6 är tillräckligt stora för att komma på bokade tider. Jag har bokat dem i min kalender och bett lärare dela ut kallelser. Testade detta för första gången i går och trodde nog inte att alla skulle dyka upp (det är anledningen till att jag inte gjort såhär tidigare, risken att jag blir sittande på rummet utan att eleverna dyker upp) men döm om min förvåning. Alla kom! På rätt tid!

Det effektiviserade min dag enormt! Plötsligt hade jag fått mer gjort än jag brukar och inte varit det minsta stressad. Färre steg under dagen dock, eftersom jag inte behövt springa runt och leta efter eleverna. Men det kan det vara värt.

Så, det jag vill säga med detta inlägg är att löpningen i sig såklart har många positiva effekter på hälsan, men för mig har det även hjälpt mig att effektivisera jobbet så att stressen minskar och mer blir gjort.

Ja, är inte detta ett "halleluja-moment" så säg!

söndag 2 oktober 2016

Träningsprogram

Medan jag har löp-vilat pga mitt besvärliga knä har jag funderat en hel del. Jag vill naturligtvis förebygga att jag skadar mig igen, samtidigt som jag vill bli en bättre löpare. Jag vill kunna njuta av långa löprundor med andra löpare, utan att alltid känna mig hopplöst långsammast. För det mesta bryr jag mig inte så mycket om hur fort det går när jag springer själv, men det finns så många andra trevliga löpare som jag gärna vill springa med, men för att inte känna att jag sinkar dem för mycket behöver jag bli lite snabbare. Sen vill jag ju såklart att mina ben och min kropp ska bli så van vid löpning att jag inte går sönder av att springa ultra. Ultra är tveklöst meningen med löpning. För mig i alla fall. Trots att knät gjorde fruktansvärt ont under ultravasan är det ändå ett av mina bästa löparminnen. Jag vill kunna njuta av så långa lopp!

Tankarna har gått till att kanske köra något träningsprogram. Jag är ganska ostrukturerad som person, jag får saker gjorda osv, men inte alltid helt strukturerat. Jag jobbar på att bli bättre på det och som en del i det kanske jag ska börja strukturera upp min löpning också. Det är med blandade känslor jag börjar planera för att följa ett träningsprogram. Jag gillar att vara spontan. Jag ogillar att planera och om jag känner mig för styrd får jag lätt lite panik.

Men. jag har ju testat att bara springa och träna på känn. Gjort det jag för dagen känt för. Hoppat på alla lopp som jag tyckt verkat roliga. Och vi vet ju alla hur det gick. Knät gick liksom sönder lite. Och det är ju inte bra. Sedan Hallands ultra i juni har jag inte kunnat springa varken så långt eller så mycket som jag vill. Därför har jag bestämt mig för att jag nog trots allt måste planera lite bättre!

För att ha något att utgå ifrån har jag bestämt mig för att utgå ifrån ett träningsprogram ur boken "Stora löparboken för kvinnor". Jag tror att nivå 3 i programmet för 42 km passar mig. Passet innehåller ett intervallpass i veckan, ett tröskelpass och ett långpass. Utöver det ska man träna styrka minst en gång i veckan (men när man läser det finstilta är det ju tre styrkepass man ska köra... det blir ju 3 styrkepass i veckan!).

Jag tänker inte följa programmet till punkt och pricka. Jag ser det mer som inspiration och något att utgå ifrån. Långpassen kommer jag på sikt att göra längre än det står i boken. Tränar man för ultra är långpassen det absolut viktigaste (och roligaste!). Det är även möjligt att jag byter ut något intervallpass till distans. Dessutom kommer jag att lägga till något pass per vecka. Att bara springa 3 gånger i veckan kommer ge mig abstinens, så det lär bli mer. Men, till att börja med, nu när jag försöker bygga upp styrkan i bäcken och knän igen, tror jag att början på programmet är riktigt bra. Och medan passen är ganska lätta och korta (det är de de första veckorna av programmet) kommer jag att träna styrka minst 2 gånger i veckan och även cykla. Att träna mer varierat borde göra att kroppen klarar mer träning och att jag blir mer "allround stark". Ja, det är planen för nu.

Let´s see how it goes!



fredag 23 september 2016

Ta hand om hjärtat



Någon sa att löpning är billigt.  Bara ett par skor och så ut och springa.  Vi är nog ganska många som kan enas om att löpning inte är riktigt så billigt i förlängningen.  Man behöver sköna löparkläder, och helst snygga. Det räcker inte med ett par skor.  Man behöver alternera mellan minst 2-3 par skor.  För att hålla koll på dina framsteg kan det även behövas en gps- och pulsklocka.  Osv. Det rullar lätt på och kostar mer och mer.

Men jag vill ändå hävda att löpning faktiskt är billigt! Exakt hur mycket vi sparar genom att må bättre, vara friskare och sova bättre kan vara svårt att räkna ut.  Men vad kostar inte en sjukdag? En hel dag utan lön.  Och risken att drabbas av allvarliga sjukdomar minskar radikalt om du löptränar regelbundet. Så hur mycket vi sprarar där är svårt att säga.

Men det viktigaste av allt kan ändå inte mätas i pengar.  Hur värderar man lyckan i att flyga fram över en soldränkt stig? Eller att känna regnet piska mot huden och svalka skönt när du kämpar upp för en lång backe, och du till slut kommer upp och inser att du besegrat mördarbacken ännu en gång.  Eller i att efter en stressig dag känna krafterna pumpas ut i kroppen igen för varje steg du tar?

Det är en billig lyckoförsäkring. Visst kommer det tuffa pass.  Visst kommer det då och då är göra riktigt ont.  Men det gör bara lyckan större när allt flyter på och löpningen går så där lekande lätt.

Vi måste sluta värdera allt i pengar. Värna istället om ditt hjärta. Det som får dig att bli rusig av lycka och gör själen glad.

Det är ju trots allt betydligt viktigare än att ha en snygg bil eller villa med strandtomt.

Här passar det att citera ett ord ifrån bibeln:

Ordspråksboken 4:23:

Framför allt som skall bevaras ska du bevara ditt hjärta. Ty därifrån utgår livet.

Ta hand om dig!

torsdag 22 september 2016

Nytt besök hos sjukgymnasten

Idag hade jag ÄNTLIGEN tid hos sjukgymnasten igen. Ja, tålamod är inte min starka sida och att inte veta om jag skulle våga testa springa eller inte har nästan drivit mig till vansinne! Jag har ju egentligen inte haft ont den senaste tiden. Men efter längre cykelturer och längre promenader har jag känt ett visst obehag i benet och runt knät. Det har dock helt försvunnit efter jag avslutat aktiviteten. Jag har tolkat det som att jag nog inte är helt bra än och bör avvakta löpning.

Idag var det då dags för besök igen. Sjukgymnasten undersökte igen knä och höfter i alla möjliga vinklar och kontaterade (en smula frustrerande) att allt verkar bra! Han lyckades ju inte provocera fram någon smärta alls i något läge! Det var nästan så jag önskade att det skulle hugga till eller så så jag kunde få ett svar på vad det är som är fel.

Men nej. Ingen smärta. Vilket ju i och för sig är jätte bra. För eftersom sjukgymnastens bedömning nu var att det inte är någon skada på meniskerna, korsbanden är perfekta osv. Så får jag testa springa. Jag får springa!! Kan knappast tro att det är sant. Jag har nog blivit lite rädd efter ultravasan. Den smärtan jag hade då vill jag inte uppleva igen. Jag blev på riktigt livrädd för att jag hade haft sönder någonting på allvar. Så rädd och övertygad om det att jag nog har tagit det precis så lugnt som jag borde. Jag har cyklat ganska mycket. Ja. Jag har styrketränat och crosstrainat och även kört några pass SUP (stand up paddle board) men det har inte varit i närheten av att belasta knän osv så mycket som jag brukar.

Att det där obehaget kommer i knät kanske är psykosomatiskt? Det sa inte sjukgymnasten, men jag undrar om han inte tycker att jag är lite inbillningssjuk. Han vet ju inte att jag inte brukar söka vård förrän jag i princip är död.

Jag frågade även om smärtan jag känner i det andra knät i samband med cykling. Det trodde han berodde på att klossarna på skorna eventuellt sitter fel och möjligen att jag har fel höjd på sadeln. Det är ju lätt att åtgärda så det tänker jag inte oroa mig så mycket för.

Nå väl, jag frågade även om vad han tror om kinesiotejp. Han verkar mena att både sådan tejp och stöd för knät som te x rehband är lite åt "placebo effekts hållet". Man känner att det sitter något på knät, som gör att man tar det lite försiktigare. Typ.

I övrigt löd väl domen att jag är instabil i knän och höfter. Mycket märkligt eftersom jag upplever att jag har bra balans. Men jag håller med om att när jag skulle göra enbens knäböj där hade jag svårt att hitta balansen. Kanske var jag lite nervös? Eller så är jag instabil?

Tills nästa gång ska jag i alla fall träna knäböj med gummiband runt knäna och pressa ut knäna åt sidorna. De får inte falla innåt. Och jag ska testa att springa. Fortsätta jobba på att springa med ett bredare löpsteg och varva med gång och ta korta distanser i början.

och så tejpade han mitt knä med sporttejp. Det känns stabilare än den tidigare tejpningen med kinesiotejp. Vet inte om han tejpade för att jag frågade eller om han trodde att det skulle hjälpa på nåt vis.

Jag antar att jag borde fortsätta styrketräna, även om han inte sa det. Men oss emellan. Jag har ledsnat rätt rejält på programmet jag kör. Kanske fortsätter jag lite till, men sedan ska jag nog köra lite mer löpspecifik styrketräning.

Men sammanfattningsvis. Ikväll blir det en springtur!!!

söndag 11 september 2016

Progress!

Nej, jag springer inte direkt än.  Och visst kastas jag mellan hopp och förtvivlan nästan varje dag.  Men.  Rent objektivt ser läget ut som följer:

*Magövningen jag fick av sjukgymnasten. Ni minns va? Den där jag nätt och jämnt klarade 1 (!) Repition. Och målet var 20 utan att vila.  Nu klarar jag 40. Per ben.  Utan vila. Det är väl framsteg ändå?

*Jag kan ta långa promenader utan känning i knät.  Testade springa lite lätt igår.  Ingen känning förrän 4:e försöket. Då slutade jag och gick istället.  Knät känns inte sämre efter det.  Skyndar långsamt.

*Jag har hittat ett program för att stärka upp knät vid den typ av knäskada som jag har.  Följer den slaviskt sedan igår.  Lite för tidigt att utvärdera än.  Märkligt bara att jag inte fått något sådant program av min sjukgymnast? Kör i alla fall även de övningar han gett mig.  Bland annat knäböj med ryggen mot en vägg.

*Bakslag vid cyklingen. Jag vågar numera cykla "fastklickad" men det resulterade i ordentligt ont i mitt andra knä.  Antagligen någon felinställning. Så, antar att jag får cykla i vanliga skor tills jag hunnit fixa det.  På Team sportia lovade de hjälpa mig.

*Efter en veckas förkylning är jag nu igång igen med styrketräningen för mage och rumpa igen. Jag tycker det går bättre och bättre och jag tror att det är detta program jag har att tacka för mina framsteg i magövningen i första punkten.

Så, lite bakåt men mest framåt. Jag tänker komma tillbaka starkare än innan.

onsdag 7 september 2016

Planering!

Jag känner mig förföljd. Överallt, i poddar och tidningar läser/hör jag om att planera sin träning. Kanske är det någon som försöker säga mig något? Kanske är felet jag gjort hela tiden att träna efter "behag"? Alltså, jag har sprungit när jag känt för det, och om jag känt mig pigg kanske jag kört ett intervallpass och känns benen lite sega har jag tagit det lugnt. Men eftersom jag älskar att springa har det kanske blivit lite ont om vilodagar. Och kanske är det som sjukgymnasten säger: Att jag springer för snabbt när jag kör långdistans och för långsamt i tröskelpassen. Vilka tröskelpass förresten? De har nog tyvärr lyst med sin frånvaro.

Så, jag tänkte att jag kanske ska börja planera. Kanske. Känner mig smått ångestfylld när jag skriver det. Planera. Men om jag vill springa när jag tänkt vila då? Eller känner för intervaller när det är dags för distans? Eller...

Jag gillar nog inte att planera för mycket om jag tänker efter. Jag kör helst bara på och tar saker som de kommer. Problemet med det är dock att jag inte har någon riktig koll. Det gäller allt i mitt liv. Allt från barnens aktiviteter (som fotbollsmatcher, träningar, föräldramöten och danser) till jobbet där jag har ett helt år på mig att hinna med hälsosamtal, vaccinationer, hälsokontroller och uppföljningar för mina elever. Det brukar fungera alldeles utmärkt. Men på senare tid har det mesta kört i hop sig. Saker jag behöver ta itu med på jobbet hopar sig. Jag har ingen koll på när barnens aktiviteter är och plötsligt meddelar maken att han ska vara bortrest två helger framöver.

Jag inser att jag behöver börja planera.

Frågan är bara var jag ska börja? Och var ska jag skriva ner min planering? I min google-kalender? Eller i min pappersalmanacka på jobbet? Eller i bloggen?

Det nåste vara någonstans där jag tittar dagligen. Och det gör jag inte i min google-kalender. Visst är det bra med påminnelser men jag vill ju egentligen inte få påminnelser om allt hela tiden. Det jag vill ha är en överblick. Så när jag tänker efter är kanske papperskalendern bäst.

Så från och med nästa vecka tänker jag börja planera. Denna vecka är jag sjuk och har varit hemma några dagar från jobbet, så därför kan jag inte träna eller har hunnit ta tag i saker på jobbet. Det kanske bidrar en aning till stressen.

Nästa vecka tänker jag nog också försöka testa att springa lite. Jag hittade ett upptrappningsprogram för löpare som varit skadade. De låter väl passande? Detta hittade jag på Charlotte på Rundays blogg:

  1. 5*1min, gåvila 1min
  2. 5*2min, gåvila 1min
  3. 3*3min, gåvila 1min
  4. 3*4min, gåvila 1min
  5. 3*5min, gåvila 1min
  6. 4*5min, gåvila 1min
  7. 5*5min, gåvila 1min
  8. fortsätt sedan öka sträcka och hastighet successivt
Siffrorna först i raden är veckor. Alltså löpning vecka 1 bli 5 x1 minut och gåvila 1 minut. 

Till att börja med och om jag inte får ont borde jag kunna köra varannan dag tänker jag. De dagar jag inte springer blir det styrka för rumpa och mage. Sedan kommer det ju definitivt bli endel cykling också. Tänker ju cykelpendla till och från jobbet i den mån jag orkar.

Jag har också fått en massa inspiration till olika intervallpass! Men jag fattar att jag gör bäst i att avvakta med det ett tag. Men för att bli snabbare och mer uthållig tänker jag lägga till långa intervaller på sikt. Jag tänker mig 1000ingar i kanske 5:00 fart (ja det är nog tröskelfart för mig). Och minst ett tröskelpass i veckan. Då blir maken glad. För Enda sättet för mig att kunna springa i tröskelfart är att springa med honom. Och även lite korta intervaller i bland.

Jag har aldrig varit mer taggad att springa än nu! Jag antar att det beror på att jag för närvarande inte kan springa alls...

fredag 2 september 2016

Teknik och styrka

Medan jag väntar på att mitt knä ska bli bra roar jag mig med lite alternativ träning.  Det har blivit en hel del cykel (hej träningsvärk!) Och styrka för rumpa och mage (bålen, eller core som det också kallas).

Jag hittade en bok med titeln "Starka former, mage och rumpa". Eftersom det var just magen och rumpan som sjukgymnasten tyckte att jag behövde jobba med kändes det titeln klockren.

Boken i sig är kanske inte så bra skriven och hon (Olga Rönnberg) kallar löpning för "en hobby man lika gärna kan sluta med". Men om man lyckas se förbi det finns där grymma beskrivningar om hur man hittar rätt muskler och hur man sedan aktiverar dem.
Plötsligt vet jag hur jag ska spänna för att nå den inre magmuskeln och hur en korrekt hållning egentligen känns.

För att vara ärlig hade jag glatt fortsatt att springa som en anka på lina om jag inte fått problem med knät och blivit tvungen att söka hjälp.

Så, jag antar att det finns något positivt med att vara lite skadad.

Men det tar inte udden av löpsuget. Tyvärr.

Problemet med knät har jag dessutom hittat ett namn på, eller diagnos om man så vill. Sjukgymnasten sa att det var någon form av smärtsyndrom, inte löparknä, inte hopparknä. Det jag drabbats av är PFSS (patellofemoralt smärtsyndrom) som beror på överansträngning.

Det positiva i kråksången är att det inte är några strukturella skador på knät. Det negativa är att det anses vara en långdragen knäskada. Allt från 3 månader till 3 år kan det ta att rehaba. Jag siktar nog på 3 månader. Jag tänker vara nitisk i mitt vilande (bara träna alternativt) och se till att bli stark i musklerna kring höfter och mage. Då borde jag kunna komma tillrätta med problemet tycker jag.

Så, idag känns det trotsallt hoppfullt.

onsdag 24 augusti 2016

Åter i mörkret

Dagarna efter ultravasan har varit lite som ett enda långt ultra det med.  Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men ändå hela tiden fast övertygad om att knät kommer att läka. Jag kommer att kunna alternativ träna snart.

Tills idag.  Idag känns det hopplöst. Det är lite bättre i knät idag. Jag har sovit bättre i natt och inte vaknat varje gång jag råkat röra på benet.  Knät kändes inte heller så stelt i morse.  Men, så tog jag ipren innan jag la mig och tog även en i morse.

Trots det kändes backen ner från tåget mot mitt jobb som slutet av ett ultra. Jag fick gå så långsamt, knät började protestera. Fick ont i rumpan också, säkert för att jag använder andra muskler än man normalt gör när man går.  Och jag fick fokusera på "målet" och peppa mig själv för att komma vidare.

Väl framme på jobbet så funkar det att gå ganska normalt ändå.  Jag går definitivt bättre än igår.  Men beror det på att det är bättre eller är det effekten av ipren?

Välvilliga kollegor ger råd. Någon tycker att jag ska ringa en ortoped, någon tycker att jag ska avvakta tills efter besöket hos sjukgymnast.  Själv känner jag mig villrådig. Och tänker att om jag blandar in fler experter får jag bara fler "diagnoser" och blir än mer villrådig.  Samtidigt vill jag snabbt få rätt hjälp så att jag kan börja jobba på att komma tillbaka.

Det suger att vara skadad.

Jag försöker verkligen att vara positiv, och någonstans tror jag att detta ändå inte är så allvarligt. Klart att det känns i knät efteråt när man forcerar smärta i 8 mil! Något annat vore konstigt. Det som gör mig osäker är dock att jag inte vet hur jag ska göra för att bli bra så snart som möjligt. Jag är van att köra på, pressa mig själv, alltid vara pigg och alert. Men nu litar jag inte längre på mig själv. När jag tycker att det känns bra i knät, kan jag gå på då? Eller borde jag egentligen vara helt stilla? Är det dumt att gå till och från tåget när det triggar smärtan? Eller är det sak samma? Och hur ska jag annars göra? Jag måste ju ta mig till jobbet.

Helst skulle jag vilja att någon sa till mig exakt hur jag ska göra. Någon som vet och kan något om löpare och knän. Typ:

Gå max 5000 steg per dag. Gå långsamt. Undvika trappor. Detta gäller i minst en vecka.
Sedan kommer du kunna köra crosstrainer i lugnt tempo 3 ggr i veckan i två veckor.
Sedan kan du öka på stegvis i 2 veckor. Tills du är uppe i varje dag med en vilodag. Nu kan du börja gå i trappor.

Osv. Här hittar jag ju bara på en massa råd. Men så detaljerat skulle jag vilja att någon sa till mig hur jag bäst blir bra igen. Om någon säger att jag ska känna efter och se vad som känns bra, då är jag rädd att jag kör på för hårt ändå, eftersom jag är van att plocka på pannbenet och bara köra.

Om det är något jag inte kan, som jag vill kunna, då är min inställning att göra vad som krävs för att jag ska kunna. Sen får det ta hur lång tid det vill. Samtidigt som jag snabbt blir otålig om jag inte ser något resultat.

Pannben och envishet är dina bästa vänner under långa lopp. Men, det kan även vara dina värsta fiender.

söndag 21 augusti 2016

Varför jag älskar ultra, eller, Ultravasan 90 - den osminkade versionen.

Ultravasan 90. Loppet jag har längtat efter och haft i tankarna sedan september förra året. Igår var det äntligen dags.

Dagarna innan loppet hade jag i vanlig ordning lite ångest light. Jag började känna att jag inte tränat ordentligt, oroa mig för att knät inte skulle hålla och var uppriktigt nyfiken på hur det skulle komma att kännas att springa i 9 mil! Mitt rekord är ju liksom 6 mil tidigare. Om man inte räknar med ultra intervaller, då springer man totalt 8 mil under ett och samma dygn. Kanske reagerar kroppen ungefär likadant på det?

En pirrig förväntan växte i kroppen och jag såg verkligen fram emot lördagen!

Kl 01:00 på natten mot lördagen ringde alarmet. Dags att vakna! På med kläder, fixa löparfrisyr och gå ner och äta frukost i hotellets matsal. Ärligt talat var jag lite besviken på frukosten. Jag hade sett fram emot att ladda som jag brukar: med bacon, äggröra och lite annat smått och gott. Men det fanns bara gröt, pastagratäng och bröd med pålägg, yoghurt och frukt. Jag som inte äter vare sig havre eller mjölprodukter fick lite svårt att få i mig det jag behövde. Bad i alla fall om att få ägg och fick ett kokt ägg. I övrigt åt jag yoghurt, lite frön, frukt, juice och kaffe.

Kl 02:30 gick bussen från Mora till Sälen. Strax innan kl 4 var vi framme vid starten. Förväntan och pirret trissades upp.

En del av gänget från Lonesome runners.  Bild lånad av Therese. 

När klockan närmade sig 5 började alla samlas i startfållan. Förväntan låg i luften. Någon såg fokuserad ut, andra hoppade och hade svårt att stå still (läs undertecknad), några passade på att kyssas och andra småpratade med de som stod närmast. Musiken dånade, speakern räknade ner, marsaller var tända längs vägen vi skulle springa på. Det var magiskt! Dagen höll på att gry, det var lite småkyligt och regn i luften, men stämningen höjde temperaturen så vädret gjorde verkligen ingenting.



Så gick starten och vi var i väg. Benen kändes pigga och starka och jag joggade på i ett lugnt tempo.

Första milen gick riktigt bra. Jag sprang och småpratade lite med andra löpare, någon från facebook klubben Lonesome runners (som jag och maken är med i) som vi lärt känna kvällen innan på hotellet och även andra löpare.

Min plan inför loppet var att fokusera på en större vätske- och energistation i taget. Försöka hålla ett lågt jämt tempo och vid varje delmål (Vätske- och energistationen) ta en mugg blåbärssoppa (om det fanns) kanske lite kaffe, nåt att äta och en lindor chokladkula. Jag hade med mig exakt 8 stycken, en för varje delmål. Mitt belöningssystem som jag fick ide till av en annan löpare på Lonesome runners. Jag hade med mig två energigels (Huma- chiagel), en flaska vatten och några salt och mineraltabletter att lägga i vattenflaskan. 
Till Evertsberg (ungefär halvvägs) kunde man skicka en dropbag och det hade jag såklart gjort. I den hade jag en ren och torr löpartröja, mina nya saucony zealot (löparskor), rena strumpor och två gels. 
I starten hade jag mina fellraiser på fötterna, eftersom den mest tekniska delen av loppet är före Evertsberg. 

Vid 11 km började jag känna av ett allt för välkänt obehag i vänster knä. Skit!! Jag stannade till och stretchade (duvan)  och det hjälpte något. Fortsatte nu med att jogga 5 minuter och gå 1 minut. Det hjälpte inte. Obehaget i knät växte snabbt till smärta. Jag stannade då och då och stretchade och varvade lätt löpning med gång. Där stigen var teknisk kunde jag absolut inte springa. Jag hade ingen kontroll på hur jag satte ner foten då och kom foten lite snett gjorde det ordentligt ont i knät. På spängerna däremot gick det bra att tripp-springa. Vädret var ostadigt men stämningen mellan löparna trevlig. Det byttes några ord med andra löpare vid energikontrollerna.

Min metod att varva gång och löpning fungerade ganska bra men strax innan Mångsbodarna blev jag lite låg.


Stigen var teknisk, det regnade, min klocka visade fel antal kilometer och mitt knä gjorde ont. Men så pass mycket vet jag om ultra att alla får dippar under ett ultralopp. Jag tröstade mig själv med att detta bara var en helt vanlig ultra-dip och kämpade vidare.

Vid Mångsbodarna drack jag lite kaffe och åt min choklad, fick nog upp blodsockret lite för efter det kändes det aningen bättre.

Biten från Mångsbodarna fram till en bit efter Risberg är lite suddig måste jag säga. Minns inte riktigt hur jag tänkte eller kände då, jag antar att jag bara malde på, försökte springa när jag kunde, gick väl mestadels.

Någon gång efter Risberg, jag lunkade/gick snabbt fram lite smått irriterad över att inte kunna springa som jag ville. Naturen var otroligt vacker, det gäller förövrigt hela loppet. jag minns att tänkte, här skulle jag vilja springa! Det är precis min favorittyp av underlag! ÅÅååå den som kunde springa! Men gladdes samtidigt lite över att jag nu faktiskt kunde njuta lite av omgivningen. När jag springer är jag så fokuserad på var jag ska sätta fötterna att jag ofta glömmer att se mig omkring.

En kvinna kom i kapp mig, där, någon stans efter Risberg. Hon kollade hur det gick för mig och erbjöd sig att springa lite sakta före mig så jag kunde haka på. Vilken ängel!! Jag frågade henne om hon fanns på riktigt. Det gjorde hon visst. Vi småpratade lite ett tag och det visade sig att även hon var en av medlemmarna i lonesome runners. En medlem som jag ju mycket väl känner till, men kände först inte igen henne där i spåret. Jag fick rätt snart ge upp löpningsförsöket. Det gick verkligen inte att springa. Anna Karin (som hon heter) gav mig rådet att söka hjälp vid nästa energistation (Evertsberg) hon menade att det ju är ganska dumt att springa och lida i onödan om man nu kan få hjälp. Smart tjej det där. Att inte jag tänkte på det!

Strax innan Evertsberg passerade jag maratondistansen. Det var lite pådrag där. Med musik och skyltar som säkert är peppande om loppet går som man hoppats. För mig blev det lite av ett antiklimax, råkade snegla på klockan och se att jag tagit maratondistansen på 5 timmar och 46 minuter. Jag vet att jag inte borde tävla med mig själv på det viset eller döma mig själv för hårt. Men jag kunde inte låta bli att känna att det var en pinsamt lång tid att ta sig an ett maraton. Superlöjligt jag vet, men jag antar att jag började bli lite låg igen och knät gjorde ju inte precis mindre ont. Det som ändå gjorde att jag höll modet uppe var att jag intalade mig själv att allt skulle bli bättre efter Evertsberg. Jag skulle äta lite, byta tröja, strumpor och skor och kolla om sjukvårdarna kunde hjälpa mig på något sätt.

Väl framme i Evertsberg bytte jag skor osv. Satt och pratade lite med en lonesome runner och en man till och efter det kollade jag efter sjukvårdarna. Jag hittade ingen, men såg en dörr där det stod massage. Tänkte att en massör kanske kan hjälpa på något sätt och gick in.

Massören konstaterade att mitt högra ben var lite kortare än det vänstra, vilket enligt honom innebär att jag belastar det vänstra benet hårdare och att det kan vara därför jag fått ont i just vänster knä. Han trodde att benlängsskillnaden var muskulär och masserade området runt höger höft och skinka. Det gjorde rätt så ont men när han var klar kändes det högra benet (som ju fått jobba rätt hårt med ett trilskande vänster ben) mycket mera avslappnat.

I ett moln av ormsalva rörde jag mig då vidare mot Oxberg. Knät kändes inte bättre, men efter lite vila och energi i kroppen hade jag inte en tanke på att bryta.

Biten mellan Evertsberg och Oxberg var den absolut tuffaste. Jag började bli stressad över att inte hinna i mål innan reptiden. Så jag ökade farten. Gick i rask takt och liksom skyndade fram. Jag hade så ont i knät. och efter att en längre stund ha skyndat fram blev smärtan i knät värre. Jag kämpade med gråten och tankarna på att bryta attackerade mig. Jag hamnade djupt ner i det mörker som alla ultralöpare då och då hamnar i. När jag närmade mig Oxberg (efter vad som kändes som en hel och en halv evighet) hade jag bestämt mig för att bryta. Hade smärtor i knät jag inte kände igen sedan tidigare. Det liksom skar under knäskålen, vilket gjorde mig rädd för att ha haft sönder knät på allvar.

Jag gick in till sjuksköterskan i Oxberg och pausade klockan. Av någon anledning ville jag inte stänga av den. Kanske hoppades jag på ett mirakel.

Hos sjuksköterskan bröt jag i hop. Hon frågade hur jag mådde och jag började storgråta. Mellan snyftningarna förklarade jag läget. Det var en annan kvinnlig löpare inne i rummet också, och sjuksköterskan höll på tejpa hennes knä. Jag frågade vad som hänt och kvinnan sa att hon hade känningar av löparknä. Känningar! Den kvinnan var tydligen hundra gånger smartare än mig. Tog hjälp på en gång, istället för att pina sig själv utan en tanke på att be om hjälp.

När det var min tur att få hjälp sa sjuksköterskan de vackraste ord jag kunde fått höra just då: "Ska vi inte göra så att jag ger dig 2 alvedon och 1 ipren, och så tejpar jag ditt knä. Så ser vi om du inte kan slutföra det här ändå. Jag ser på dig att du inte är redo att ge upp."
Underbara människa! Allt jag behövde just då var att någon trodde att jag skulle klara detta. Och det gjorde hon. Jag tackade såklart ja till erbjudandet och haltade vidare. På väg ut i spåret igen sa jag hej till en medlem i Lonesome innan jag fortsatte. På vägen mötte jag en man som haltade lite lätt. jag frågade hur det var med honom och han sa att han stukat foten. Muttrade över det besvärliga underlaget och sa att han nästan inte såg något eftersom han hade både grönstarr och gråstarr. Jag ska ärligt erkänna att jag blev lite orolig för honom en stund, men han fnös bara åt mig när jag lite försiktigt frågade om han inte skulle bryta. Glatt fortsatte han och sa att att han minsann hade sprungit 10 maraton I ÅR! Jag blev djupt imponerad och då sa han hur många han sprungit i sitt liv (vilket var över 200 tror jag, men jag minns inte riktigt) sedan han började springa för 38 år sedan. Vilken kämpe!! Jag försökte hålla hans tempo ett tag, men han drog ifrån mig. En halvblind man som troligen var runt 75 år med stukad fot drog ifrån mig. Men det störde mig inte. Jag var tagen av att just ha mött en man som uppenbarligen är en riktig kämpe!


I takt med att smärtlindringen började verka steg humöret. Plötsligt kunde jag springa lite lätt. Jag kunde springa! Jag sprang! Vilken lycka!! Jag blev helt euforisk. Lika låg och olycklig som jag varit någon timme tidigare lika euforisk var jag nu. Jag började komma ikapp andra löpare som tidigare sprungit förbi mig. Jag tror inte att jag sprang särskilt fort, men just då kändes det som jag flög fram. Kom fram till Hökberg med ett brett leende på läpparna. Tog en korvmacka, lite blåbärsoppa och fortsatte. Ville ju komma så långt som möjligt innan effekten av tabletterna tog slut.

Någonstans innan Eldris började effekten avta och jag blev tvungen att gå igen. Men nu kändes det ändå mycket bättre. Bara vetskapen om att jag nu kunde gå i halvrask takt och ändå hinna innan reptiden gjorde att jag nu för första gången sedan knät började trilskas vågade tro att jag nog skulle ta mig i mål, trots allt.

Någon gång innan Eldris kom en kvinna gående i kapp mig. Jag anslöt till hennes tempo och vi tog följe till Eldris. Skönt att ha någon att prata med och som samtidigt drog upp takten lite.

I Eldris tiggde jag till mig två alvedon till. Däremot vill de inte ge mig någon Ipren, vilket jag kanske kan hålla med om var klokt, men just då tyckte jag de var lite snåla. Fortsatte i god förhoppning om att alvedonen snart skulle ta bort smärtan så jag kunde springa igen. Kvinnan jag tagit följe med stannade kvar för att få några blåsor omhändertagna.

Jag gjorde tappra försök till att springa under denna etapp. Men det gick bara inte. Benet vek sig och ville inte alls. Bara att fortsätta gå. Även nu kom en annan löpare i kapp som också gick och vi tog följe. Men jag ville hålla en något högre takt än henne, så efter någon kilometer skildes vi. Nu var det bara några kilometer kvar till mål. Jag visste att jag skulle klara det. Men aldrig har några få kilometer känts så långa! Det var publik som hejade längs vägen. Mötte en och annan löpare men mestadels var jag själv i spåret. Jag stapplade mot mål. Med spruckna blåsor på höger fot och ett smärtande knä på vänster ben. Men nu var målet nära. När jag kom till upploppet såg jag en kvinna en bit framför mig. Jag är en obotlig tävlingsmänniska så jag reagerade instinktivt. Henne kan jag nog springa om och plocka en placering! Tänkte jag och började springa. Jag sprang. Det gjorde ont men jag sprang hela upploppet och rätt in i mål!!! Tomas stod och hurrade vid målet och jag var ÄNTLIGEN I MÅL!! Det tog 13 timmar och 33 minuter, men jag VAR I MÅL!

För att sammanfatta detta ultra-långa dygn. Så är jag ändå nöjd. Jag är oerhört glad och rörd över hur många härliga människor det finns.  Kanske är det så att just löpare (eller ultra-löpare) är ovanligt vänliga och omtänksamma människor? Under detta dygn mötte jag många peppande, glada och hjälpsamma medlöpare och frivilliga som serverade dryck och mat. Publikstödet var fantastiskt under i princip hela loppet! Publikstöd större delen av ett 90 kilometer långt lopp! Det är helt fantastiskt!

Så trots att loppet inte alls blev som jag tänkt mig så kommer detta ändå att vara ett positivt minne. Vasaloppsleden är otroligt vacker, loppet är välarrangerat och alla runt och i loppet var helt underbara.

Jag kan inte vänta tills jag får springa detta lopp igen. Men nästa gång ska jag vara hel och väl förberedd. Ska bli intressant att se vad det då blir för sluttid. :-) Men oavsett. Jag vill få springa detta lopp och samtidigt njuta av löpningen. Jag ska ta revansch!


Sa jag varför jag älskar ultra? Jo, för att livet kommer så nära.  Alla känslor blir så starka och man hinner känna dem alla: förväntan, ångest, lycka, glädje, tacksamhet, ödmjukhet, smärta, odödlighet och euofori. Allt under ett och samma lopp.

Hur kan man inte älska ultra?

måndag 15 augusti 2016

På kvällen

På kvällen eller eftermiddagen känns all träning som ska göras i morgon helt rätt.  Eftersom jag vet att får jag ett ordentligt pass på morgonen så är dagen räddad.  Allt går lättare och jag får mer gjort.

Gäller bara att komma i håg det när alarmet ringer tidigt också.

Imorgon är planen att först ta en lugn löptur och lyssna på pod. Sedan frukost innan jag cyklar till jobbet.  Och har del i en information till all personal på jobbet kl 8.

Sa jag att jag är livrädd för min racer? (Cykel).



To be continued...

torsdag 11 augusti 2016

Kosttillskott

Jag är egentligen emot kosttillskott, men, i vissa fall börjar jag tro att det kan vara bra.  Jag har den senaste tiden varit trött. Brukar bli piggare av en springtur men har de senaste gångerna varit helt slut efteråt. Och hela tiden sugen på choklad! Och jag menar riktigt sugen! Har blivit choklad i stort sett varje dag hela sommaren.

Så, jag börjar fundera på om det kan vara någon brist i kroppen.  Möjligen magnesium? Eller järn? Eller både och?

Risken att få brist på magnesium ökar om man idrottar mycket, och därmed svettas mycket.  Och det kan ju kanske stämma in på mig ;-) . Magnesiumbrist kan även ge kramp i musklerna och ja, har vid ett par tillfällen haft kramp i vaden nu det senaste. Det brukar jag verkligen inte få annars.

Det är känt att järnbrist ger trötthet. Det är också ökad risk för järnbrist om man är kvinna i fertil ålder, som idrottar och är glutenintolerant (om jag är intolerant eller inte vet jag inte, men mår betydligt bättre utan gluten så det äter jag inte. Och därmed kanske löper en viss ökad risk för järnbrist eftersom fullkornsprodukter ofta innehåller järn).

Det skadar i alla fall inte att testa. Så, jag har köpt magensiumtillskott och järntillskott. Nu får vi hoppas att jag snart är sådär sprudlande pigg och energifylld igen!

söndag 7 augusti 2016

Nerver

Vet inte om det är tävlingsnerver eller bara helt vanlig springabstinens som spökar.

Jag vill ut på en springtur.  Helst långt, gärna hela bankerydsleden och lite till.  Men just det.  Jag var ju lite skadad.

Det gick bra att springa 11 km igår. Det blev både något längre än jag tänkt och något högre fart än planerat. Men det är så det brukar bli när jag springer med Tomas  (min man).



Man kan fundera på vad som gjorde att det plötsligt gick att springa 11 km utan någon som helst känning i knät.  Kanske är det en kombination av flera förebyggande åtgärder: Jag försökte fokusera på hur brett jag satte fötterna. För att motverka mitt smala löpsteg. Det kändes lite som om jag sprang och samtidigt skitit ner mig.  Men, det funkade. Även om det var mentalt jobbigt att hela tiden tänka på hur jag sprang.

Jag har även tränat säte och mage varje dag sedan i torsdags. Och även stretchat och foamrollat höftböjaren två gånger varje dag.

Sedan har jag ju faktiskt vilat från löpning helt i 3 dagar (och på 4:e dagen blev det bara 1,5 km offtrail löpning med hunden).
Jag brukar max ha 1 vilodag på raken. Om ens det.

Så, lite svårt att säga vad som hjälpt, vilan eller mitt ändrade löpsteg? Kanske båda?

Jag är inte så naiv att jag tror att styrketräningen och stretchen redan hjälpt mig! Det är ju ett mer långsiktigt projekt.

Tyvärr får man väl säga att gårdagens tur satte fart på löpsuget! Hjärtat säger: ut och spring! Det gick ju bra igår! Medan hjärnan säger: Ta en vilodag!

Samtidigt läser jag om många som laddar för ultravasan.  Många har varit ute på sitt sista långpass inför uv i helgen. Vilket gör mig lite nojig. Borde jag inte också ge mig ut? Räcker min grundträning?

Svaret är såklart att nej, jag borde inte ge mig ut. Och ja, den grundträning jag redan har för riktigt långa pass måste räcka.

Det får bära eller brista. Men jag har så länge sett fram emot ultravasan att det bara måste gå vägen!

Loppmänniskan i mig vill inte låtsas om att jag får tagga ner ambitionen inför loppet. Den vill fortfarande satsa på att få en tid att vara stolt över.

De två kommande veckorna som är kvar innan uv kommer att vara en utmaning i sig. Att våga vila och alternativ träna för att vara i så bra form som möjligt den 20 augusti.

Jag har ännu inte hunnit ta ett pass på badhuset (vattenlöpning) och helt ärligt är jag lite nervös! Har ju aldrig testat det! Inte ens sett andra göra det! Är det svårt? Jobbigt? Roligt? Det återstår att se. Imorgon efter jobbet är det jag som vattenlöpa.

Wish me luck!

fredag 5 augusti 2016

Sjukgymnastbesök och löpanalys.

Om du är ny läsare, kan du läsa om varför jag behöver en sjukgymnasts hjälp i föregående inlägg, jag har problem med smärta i ett knä. 




Om man nu skulle få några problem i kroppen relaterade till löpning, eller annat idrottsutövande, då ska man verkligen gå till en sjukgymnast som kan idrottande människor! Det kan kanske verka självklart, men jag kan bara bekräfta att det verkligen ÄR så.

Sjukgymnasten som jag träffade på vårdcentralen för ett par veckor sedan pratade om ITB-senan och rekommenderade EN (!) stretchövning så skulle allt bli bra.
Det besöket tog en halvtimme.

Igår var jag till en privat sjukgymnast (men med avtal med landstinget så det kostar samma som att gå till vårdcentralen). Det besöket tog närmare 1½ timme. Han undersökte både knän, höfter och leder. Sedan fick jag springa på löpband och han analyserade mitt löpsteg. Fokus låg på att hitta orsaken till att jag fått ont snarare än vad det är som gör ont.

Så, hur gick det då?

Summan av besöket, jag börjar med det positiva, eftersom jag är en optimistisk och positivt lagd person:

*Jag har en stegfrekvens som en elitlöpare (hans ord, inte mina!). Det var väldigt roligt att höra, för jag har jobbat på att få upp stegfrekvensen men hur jag än springer tycker min gpsklocka att jag ligger runt 160 steg per minut. När han räknade stegen (jag var inte medveten om att han gjorde det) hade jag en stegfrekvens på 188 steg i minuten. Så, Suuntos kadensmätare kan slänga sig i väggen! ;-)

*Jag landar på framfoten  när jag springer och har ett lätt "nedslag", det låter inte så mycket när jag springer, vilket tydligen innebär att stöten mot knän, höfter och leder inte blir så stor. Liten eller ingen risk för stressfraktur alltså. BRA!

* Jag har en mycket bra rörlighet i höfterna (det tyckte ju den andra sjukgymnasten också så då är det väl så), så pass bra att han, sjukgymnasten, ville kolla övriga leder för att utesluta att jag inte är överrörlig (det var jag inte). Det är troligtvis ett resultat av ihärdigt stretchande med yoga-sekvensen "Happy hips". Kul att se resultat av sin träning!

Men nånstans där slutade lovorden och priset. För nu kommer det jag ju egentligen var där för att ta reda på, Varför får jag ont?

Det enkla svaret på varför jag fick ont från första början är att jag antagligen överansträngde mig ordentligt när jag körde två ultror (dessutom mina två första) med bara en veckas mellanrum. Men, med ett perfekt löpsteg (vem har det egentligen?) så skulle ju kroppen hålla ändå. Så, något av det nedan skulle kunna vara orsaken, eller kanske allt tillsammans:

* Jag springer som en anka. Jag skojar inte. Det ser inte riktigt klokt ut! Direkt pinsamt att se sig själv springa i profil i bara tajts och sportBH. Och sjukgymnasten som var brutalt ärlig säger: "ja, här putar det ju ordentligt (magen) och du har en rejäl svank." Och här har jag gått och trott att min mage är ganska platt! Men en filmad sekvens ljuger inte. En platt mage är inte önskavärt för att det ska se bättre ut. En platt mage innebär en stark mage, som kan hålla bål och bäcken stabilt.

För att komma tillrätta med detta ska jag jobba med att hitta de inre magmusklerna. Kommer att bli en hel del letande kan jag meddela. De har antagligen packat sina väskor och gett sig av, förnärmade över att hjärnan i den här kroppen uppenbarligen har glömt att de finns och inte saknar dem det minsta. Övningen jag ska göra är lika enkel som förnedrande. Jag ska ligga plant på golvet. Benen böjda med fötterna mot golvet. Pressa ner svanken i golvet och känna så att det är de inre magmusklerna som jobbar. INTE hjälpa till med rumpan eller annan muskulatur. När jag lyckats med det (redan här hade jag problem) ska jag sakta glida längs golvet med ena benet utan att svanken lättar från golvet. Detta ska man klara 20 gånger utan att vila. Jag klarade högst hjälpligt av  2! TVÅ!

Naturlitvis visste jag redan innan  att de inre magmusklerna inte var så starka, men att det var så här illa, det visste jag inte! Här ska TRÄNAS! 5 gånger om dagen! Minst!(mitt förlsag, inte sjukgymnastens, han tyckte att det skulle räcka att lägga 5 minuter på detta i samband med att jag tränar för övrigt). 

* Jag springer med ett "smalt" löpsteg. Det vill säga att jag springer lite som på en lina, sätter fötterna i stor utträckning framför varandra. Det skulle kunna vara en del av orsaken till att jag fått ont.

Som "quick fix" inför ultravasan sa han att jag kunde träna på att springa bredare med fötterna. Till exempel springa på vägen och landa med fötterna på varsin sida av det vita strecket vid väggrenen. Det känns absolut doable. Det ska jag träna på! Särskilt om det kan rädda knät från att göra så förtvivlat ont under ultravasan! 

* Jag tippar lite i höften på vänster sida när jag springer. Enligt sjukgymnasten belastar jag vänster sida något mer än den högra, men det var ganska lite, så han var osäker på om det var det som kunde orsakat överansträngningen. Det vänstra knät faller även in en aning (fortfarande väldigt lite) och kan bero på en lätt överpronation i vänster fot (det gör man inget åt när det är så lite och jag dessutom landar på framfoten, då behövs inget pronationsstöd).

*Jag är för tajt i höftböjaren. Paradoxalt nog kan man ha mycket rörliga höfter och ändå ha en stel höftböjare. Hmm. Där ser man! Jag har lite av ett "sittande" löpsteg, som i grund och botten beror på för kort höftböjare och för svaga sätesmuskler. Ja, där kom det igen, han sa att jag var svag! Sånt triggar mig, jag vill ju vara stark! Men såklart är jag tacksam över att han var just så ärlig och rak som han var. Då vet jag ju vad jag ska jobba med.

För att komma tillrätta med det är det såklart stretch av höftböjaren som gäller. Jag har trott att jag stertchar den regelbundet, men jag har gjort helt fel! För att stretcha på rätt ställe ska jag stå med ett knä i marken och det andra böjt med foten i golvet. So far so good. Men, man ska inte pressa fram så långt det går (då tar jag tydligen i med ryggen, vilket gör att det sträcker på fel ställe). Istället ska man spänna rumpan, dra in naveln, pressa framåt men med helt rak rygg. Man ska alltså föra höften framåt med rak rygg. Om man vill fördjupa kan man sätta tårna i golvet på samma ben som man stretchar, ´
För att få starkare säte, ja, då är det ju stryketräning som gäller. Squats med vikt, polymetriska utfall osv. Nu tycker ju jag att jag har kört en hel del sånt, men inte tillräckligt tydligen. Får lägga mer fokus på rumpan helt enkelt!

Kort sagt, jag har goda förutsättningar för att även i fortsättningen kunna springa ultra. Med rätt strecth och styrketräning (både mage och säte) kommer det troligtvis gå bättre och i fortsättningen förebygga smärtor i knä osv.

Hur kommer det gå med ultravasan då? Sjukgymnasten var tveksam till hur det skulle gå. Själv är jag försiktigt optimistisk. Jag tänker fokusera på att genomföra loppet. Inga tidskrav alls. Eventuellt kommer jag att ha som strategi att springa i 5 minuter, gå i 1 minut, redan från start. Kanske kan det skona knät något. I övrigt fick jag rådet att äta allt jag kom över i matstationerna och att som lite längre pass innan loppet köra vattenlöpning. Det ska tydligen ha 20% bättre effekt på konditionen än vanlig löpning och är väldigt skonsamt eftersom det inte blir några stötar.

Så min plan inför kommande veckor:

Dagligt töjande av höftböjaren. Minst två gånger per dag (20 sekunder x 3 per sida)
Dagligt letande efter de inre magmusklerna och när jag hittat dem träna dem så mycket jag kan. Minst 5 minuter dagligen, gärna två gånger per dag.
Styrketräning med fokus på sätet (rumpan) 4 gånger i veckan,
Springa kortare turer utomhus och försöka träna på att hålla ett bredare löpsteg.
Springa mnst två pass på badhuset (vattenlöpning). Och då planerar jag att köra så länge jag orkar.


Så, badhuset nästa!



torsdag 28 juli 2016

Sommar och skadad

Det blev sommar. Jag gick på semster och har haft fullt upp med att skapa härliga minnen till mörka vinterkvällar. Så, bloggen har visst inte blivit uppdaterad på ett tag.

Men, nu är det dags att skriva lite!

Efter Hallandsultra hade jag ju ont i mitt vänstra knä. Det gick över men jag har tyvärr kvarstående bekymmer.

Jag har sprungit upp på en bergstopp i Kroatien (Vosac som ligger vid Makarska) och ner igen. Efter den turen (ca 15 km med 1400 höjdmeter) kunde jag knappt gå på några dagar, men det berodde mest på träningsvärk i låren! Troligtvis pga nedförslöpningen. Turen efter det hade något färre höjdmeter men bjöd ändå på rätt teknisk och krävande terräng. Då kände jag av mitt knä igen, men med någon dags vila var det bara att pinna på igen.

Jag hade nästan glömt bort att jag haft ont i knät och bestämde mig för i förra veckan att ta en långtur. Kliva upp riktigt tidigt och springa i 4-5 timmar. Förra tisdagen bar det då i väg, ställde klockan på 04:30 och gav mig iväg vid 5-tiden. Jag hade inte sprungit alls på två dagar innan och jag tog det väldigt lugnt. Målet var att njutspringa! Hade planen klar. Springa upp till Skirebo, sedan vika av mot Järstorp, bort mot Mariebo, ner till Munksjön, runt den och sedan runt Rocksjön för att sedan pausa en stund vid Vättern med medhavd energi i form av en snickers Innan jag skulle springa hemåt längs med Vättern.

Efter ca 15 km började knät säga ifrån. Jag ignorerade det och fortsatte springa. Obehaget tilltog. Det började göra ont. Efter någon kilometer gjorde knät så ont att jag inte kunde tänka på något annat. Forsatte med omväxlande gång/löpning. Fick till slut så ont att jag stannade och ringde maken. Han fick helt enkelt komma och hämta mig.

Efter turen hade jag ordentligt ont och svårt att gå. Kylde knät med is och det var skönt. Fortfarande vissa problem med att gå dagen efter men betydligt mindre ont. På torsdagen, två dagar efter, var smärtan helt borta. Sprang lite som uppvärming och nedvarvning i samband med ett styrkepass på fredag morgon och ingen känning i knät. Sprang 6 km i moderat tempo samma kväll, ingen känning i knät. Har sedan dess sprungit varje dag utan att egentligen få ont.

Idag sprang jag till jobbet och då kände jag av knät igen, efter ca 10 km. Men jag stannade och stretchade (som min sjukgymnast rått mig) och fortsatte springa. Det fungerade och klarade hela vägen till jobbet med att varva löpningen med gång. Sista kilometern gick jag.

Jag har egentligen inte ont nu efteråt, men en känsla av obehag eller lite som om benet domnat en aning. Och det gör mig nojig. Ultravasan 90 är 3 veckor bort och jag får ont efter en tur på knappt 15 km!!

Jag googlar och läser på. Sjukgymnasten trodde att det är löparknä jag har, men symtomen stämmer inte med det jag kan läsa på nätet. Smärtan/obehaget sitter möjligen lite åt yttersidan men mest runt knät. Det klickar lite när jag böjer knät (det gör inte ont) och det är nedför jag har svårt att springa när smärtan väl satt in. Uppför är inga problem.

Jag får nog helt enkelt nöja mig med att det nog rör sig om en kraftig överansträngning i samband med två ultror med bara en veckas mellanrum.

Frågan är om jag hinner komma i form igen till ultravasan.

Jag är riktigt orolig och kommer antagligen att boka en tid till en annan sjukgymnast, någon som är specialiserad på löpare vore nog bra.

Men planen från nu är att fortsätta springa lite varje dag, men försöka ligga under gränsen för vad som triggar smärtan. Samt att köra mycket styrketräning men fokus på bål/höfter och balans.

Goda råd är dyra och har du något bra tips är allt välkommet!

lördag 18 juni 2016

Döda fötter!

 Analys

Jag analyserar saker. Ibland analyserar jag kanske för mycket. Men när något inte funkar, eller jag får ont i ena foten/benet (som på Hallands ultra) då sätter min hjärna igång och analyserar: Varför fick jag ont? Vad kan jag göra för att det inte ska hända igen? Hade jag helt enkelt bara sprungit för mycket? Och, varför fick jag ont i vänster fot och inte i höger? De båda benen borde ju sprungit ungefär lika mycket menar jag.

Jag ger mig inte förrän jag har hittat en vettig förklaring. Visst hade jag kunnat nöja mig med att tänka att jag fick en blåsa på vänster stortå och att den gjorde så att jag ändrade löpsteget på vänster fot och därmed skapade problem. Men nej, genast undrar jag ju varför jag fick en sån jätteblåsa just på vänster fot? Varför inte på höger?

Jag började googla på fötter och löpning. På något sätt hamnade jag i en blogg och ett inlägg om att träna sina fötter Jag gjorde testet i inlägget och konstaterade snabbt att:
1: Mina fötter är näst intill döda.
2. Vänster foten är stendöd!

På höger fot kunde jag med nöd och näppe spreta lite med tårna, men med vänster, NEJ! Hur jag än försökte rörde sig inte tårna alls som jag ville. Det är lite som att kopplingen mellan min vänster tår och hjärnan helt lagt ner.

I inlägget finns också lite träningstips för fötterna och efter de övningarna var det märkbart bättre på höger fot men fortfarande rätt illa ställt med vänster fot.

Detta måste åtgärdas! Det kan inte vara en tillfällighet att den vänstra foten drabbades av den största blåsan och att jag fick ordentligt ont i den foten och knät/benet/höften på samma ben där en stendöd fot avslutar benet!

Gipsade fötter?

Som den google expert jag anser mig vara fortsatte sökandet på nätet efter hur man bäst tränar upp sina fötter. Jag har redan sedan tidigare sprungit en hel del i så kallade "barfotaskor" dvs skor utan dämpning eller stöd. Det har varit fantastiskt bra för mitt löpsteg och teknik. Men tydligen har det inte uppväckt fötterna från det döda. Det finns många råd att läsa på nätet om träning för fötterna. Bland annat att man ska gå så mycket barfota som möjligt. Att det är vårt sätt att stänga in fötterna i skor hela tiden som gör att nervändarna i fötterna förslappas och till slut tillbakabildas. Man kan likna det vid hur mycket man tappar i rörlighet och styrka efter att till exempel ha haft en fraktur på handen och gått i gips i 3 veckor (vilket jag lätt kan relatera till eftersom jag bröt handen i december och fick ha gips). Min hand var nästan orörlig till en början när jag blev av med gipset. Fingrarna var stela och det gjorde ont att böja handleden. Tack och lov blev rörligheten och styrkan snabbt bättre med träning flera gånger om dagen.

Tänk om det är något liknande vi utsätter fötterna för när vi hela tiden går i stadiga och väl dämpade skor? Vi ger fötterna så mycket stöd att de inte själva behöver behålla sin rörlighet och styrka. Och det vi inte använder, rent fysiskt, det förlorar vi. Betänk bara hur snabbt man tappar i kondition när man av någon anledning inte tränar på några veckor!

Efter att jag hade brutit handen och blivit av med gipset fick jag ha en ortos några veckor. Jag kan inte låta bli att tänka att vanliga skor är lite som en ortos för fötterna.

Springa barfota

 Jag hittade en yoga-sekvens för fötterna som mer än yoga var en stretch- och styrketränings sekvens för fötterna. Jag har testat den och det var verkligen jätteskönt! Men, att få lilltårna att hänga med i böjarna var stört omöjligt. Kanske har jag för korta tår?

Nåväl. Denna yoga-stretch för fötterna tillsammans med  träningsövningarna som finns beskrivna i blogg-inlägget ovan borde vara en bra början för att få tillbaka rörligheten i fötterna. Men det räcker såklart inte. Om orsaken är att jag går för mycket i skor, då måste jag ju gå mindre i skor!

Så, den senaste veckan har jag gått i mina "barfota-skor" på jobbet. Men jag stannade inte där. Jag blev även sugen på att testa att springa helt barfota. Alltså utan skor. Barfota på riktigt!

I torsdags gav jag mig ut för en första försiktig testrunda efter Hallandsultra (egentligen hade jag tänkt löpvila helt en hel vecka). Jag ville testa att springa barfota, men visste att turen jag tänkte ta började med en stenig grusväg (inte så skönt för ovana bara fötter) så jag tog på mig mina andra "barfota-skor" ett par merell trail glove och gav mig av.

Väl ute i spåret började jag springa. När jag kom ifrån grusvägen och in på en stig stannade jag och tog av mig skorna. Började försiktigt tassa fram med skorna i händerna.



Jag vill inte påstå att det gick fort. Men det gjorde heller inte så ont som jag trott. Visst var det inte skönt att trampa på en sten eller en kotte, och på sina ställen fick jag ta det extra försiktigt. Men vilken känsla! Jag fick så mycket bättre kontakt med underlaget. Känselintrycken från fötterna höjde verkligen löpkänslan! Hjärnan registrerade skillnaden mellan gräs (mjuk och skönt), lös sand (underbart!), barrig stig (helt ok) till stenig grusväg (inte riktigt lika skönt) och partier med kottar (aj aj). Det var så roligt att det blev lite längre än jag först hade tänkt. Hela rundan blev drygt 5 km och barfota sprang jag nog 4,5 km. Blev lite orolig att jag tagit i för hårt men efteråt hade jag bara en härlig go känsla i fötterna. I går hade jag lite träningsvärk under fötterna men inga andra blessyrer efter min första riktiga springtur helt barfota.

Så här ett par dagar efter mina första löptur barfota och efter att jag startat min träning för mera rörliga fötter har inte så mycket hänt. Jag har fortfarande väldigt svårt att spreta med tårna. Men det går bättre och bättre. Jag har faktiskt lyckats spreta på tårna på vänster fot i alla fall ett par gånger!

Jag kommer definitivt att springa fler turer helt barfota. Kanske lite intervaller längs Vätterstranden?

Fortsättning följer...



 

tisdag 14 juni 2016

Vad är det för fel på folk??

Ibland blir jag så frustrerad över dagens människor. På riktigt upprörd alltså!

För, vad är det för fel i huvdet på folk när de på fullt allvar står och väntar på bussen, tar bussen en hållplats (!) för att sedan vara framme? De lär inte vinna någon tid på det. Det måste ju helt enkelt bara handla om ren lathet!

Sedan undrar vi som jobbar med folkhälsa varför folk i allt större utsträckning drabbas av värk, övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar.

Detta är alltså en observation jag ofta gör på väg till jobbet. Det är barn som tillsammans med sina föräldrar hellre tar bussen 400-500 meter än att gå! Fullt friska personer!

Jag ser tyvärr samma tendens hos mina egna barn. Min 14-åriga son hävdar att han måste ta bussen till sin innebandyträning. Träningen är en dryg kilometer bort. Jag vägrar att skjutsa honom, så han tar bussen. Men det innebär i alla fall att han får gå ett par hundra meter i uppförsbacke till busshållplatsen.

Det allra konstigaste i detta sammanhang är att de andra barnen (tonåringarna) i stor utsträckning faktiskt får skjuts! Och "snälla" tränare kör ibland hem även min son efter träningen. De menar såklart väl, men det är ju något som är allvarligt fel när en dryg kilometer anses vara för långt för att ta sig till fots, eller för all del cykel.

Vad kan man göra åt detta? Ta bort alla bussar? Förbjuda fullt friska personer att åka mindre än fem hållplatser? Skrota alla bilar?

Mer information verkar ju inte hjälpa. Jag tror i min enfald att de flesta vet att det är bra för hälsan att röra på sig så mycket som möjligt. Jag tror också att de flesta vet att det är farligt att vara för mycket stilla.

Men vi människor verkar vara lata av naturen. Ibland tänker jag att just det talar emot evolutionen. Vår egen lathet gör oss uppfinningsrika, så uppfinningsrika att vi hittar sätt att slippa röra på oss och det gör oss sjuka och kommer sannolikt att leda till vår undergång.

Men för att se lite ljust på tillvaron. Det råder enligt media en löpa- och motions boom i Sverige just nu. Motionslopp blir snabbt fulltecknade och nya lopp växer upp som svampar ur jorden. Nya träningsformer som swim run ser dagens ljus och allt fler arbetsgivare ser positivt på arbetssökande som kan skriva att de cyklat Vätterrrundan i sitt CV.

Kanske är detta en motreaktion mot allt stillasittande som många ägnat sig åt de senaste årtionden? Börjar folk känna någonstans att allt stillasittande skapar trötthet och deprission?

Jag transportspringer ibland till jobbet. Jag talar gärna om det med mina elever och andra som vill lyssna. Jag vill att så många som möjligt ska få upp ögonen för att det inte behöver vara något konstigt med att springa 15 km till jobbet och sedan hem igen. Vår kropp är designad för den typen av aktivitet! För om barn inte slutar röra på sig när de blir lite äldre, då kommer deras kroppar att hålla för hur mycket löpning och cyklande som helst. Och de kommer att leva ett betydligt hälsosammare liv, där lite för mycket godsaker ibland inte gör så mycket i det stora hela.

Men för att återgå till början. Det är verkligen bekymrande att föräldrar tar bussen en eller ett par hållplatser med sina barn. Istället för att gå.

måndag 13 juni 2016

Hallands ultra 50 km, the true story!

I lördags var det dags för mitt andra ultralopp. En vecka efter mitt första. Hur blev det så här? Ja. det är en lång historia... ;-)

Råda ultra hade jag planerat att springa sedan länge. Strax efter att jag hade anmält mig dit fick jag ett erbjudande av min chef om en startplats till Hallands ultra. Han hade anmält sig men insåg att han inte hade hunnit träna och endel annat hade kommit emellan. Jg hade aldrig hört talas om Hallands ultra. Men efter att ha kollat upp loppet på nätet tyckte jag att det verkade vara ett riktigt fint lopp. Jag var ändå lite tveksam först. jag menar, ett 6-timmars lopp ena veckan och en vecka senare ett trail-lopp på 50 km? Skulle jag verkligen fixa det? Men sedan tänkte jag som jag alltid gör. Hur jobbigt kan det bli? Det är ju bara att ta det lugnt och se det som träning! Ett erbjudande om en gratis startplats har i alla fall jag väldigt svårt att säga nej till! (Kan det vara smålänningen i mig?)

Nu var ju planen från början att ta det väldigt lugnt på Råda ultra, just för att en till ultra väntade runt hörnet. Men vi vet ju alla hur det gick. Jag blev taggad på första platsen och pressade mig hårdare än jag hade tänkt. Jag var nog i en formtopp just då och då är det väldigt svårt att hålla igen när man dessutom märker att man har chans att vinna!

Veckan efter Råda har jag varit sliten. Träningsvärken gick över relativt snabbt men jag har känt mig trött och seg. Antagligen har kroppen haft fullt upp med att återhämta sig. Jag har tränat betydligt mindre än jag brukar. Det blev bara lite happy hips (yoga med fokus på en rörligare höft), en kort lugn runda med Frost och en timmes rodd. På hela veckan. Ändå lyckades jag inte uppbåda någon entusiasm för Hallands ultra. Jag planerade inte så som jag brukar. När det var dags att åka packade jag allt i sista stund och upptäckte då såklart att tröjan jag tänkt springa i var smutsig. Bara att slänga ner lite alternativa springkläder. Löparkjolen fick hänga med, men inte klänningen denna gång. Jag var rädd att vätskeryggsäcken skulle skava om jag hade ärmlöst.

För att göra en mysig grej av detta hade jag och Tomas tänkt att ta med både hund och dotter och tälta i Halmstad innan loppet. Vi bokade in oss på en camping vid havet. Trots dålig planering lyckades vi komma fram till Halmstad i tid så jag hann hämta ut min nummerlapp innan affären stängde. Nu började jag känna att jag faktiskt skulle springa 50 km under nästa dag! Vi kom till campingen vid havet under tidig kväll på fredagen. Och medan Tomas och Engla reste tältet tog jag en promenad med Frost längs stranden. Ljuvligt!

Foto: Ebba
Kvällen spenderade vi på campingen. Det fanns en agility bana där som Frost fick leka på och sedan myste vi i tältet med tända ljus, chips och choklad. Riktigt mysigt faktiskt.

Jag brukar sova dåligt i tält och ännu sämre innan ett lopp, men jag sov faktiskt helt ok. Trots att Frost (vår hund) inte ville ligga själv utan klämde ner sig i min sovsäck (trångt!).

På morgonen blev det bråttom. Jag laddade med frukost bestående av 3 bananvåfflor med jordnötssmör och kaffe med kokosolja. Insåg också att mina springtrosor i funktionsmaterial inte ade kommit med i packningen, så bara att ta ett par vanliga! Aja aj, det betyder skav... Sen bar det av mot starten. Vid starten träffade jag en tjej som jag följer på instagram: Malin som har bloggen Rund är också en form Vi pratade lite innan loppet och det är ju himla kul med sociala medier alltså!

Foto: hallandsultra. Jag och Malin diskuterar något viktigt (uppenbarligen) före start

När man följer någon på instagram känns det lite som att man känner personen och när man träffas har man redan en hel del att prata om. Malin skulle springa sin första riktiga ultra. Kul!

Foto:Hallands ultra


Starten gick och denna gång ville jag inte ta ut mig så jag tog det lugnt redan från början. Jag visste ju att de första 30 km skulle vara lättsprungna men därefter skulle 20 betydligt backigare och trixigare kilometrar komma. Det kändes helt ok i början. Loppet gick längs en fantastiskt fin led först en runda genom Möllegårds naturreservat och sedan längs med havet. Underbart vackert! Benen kändes efter några kilometer ganska stela och efter kanske 10 km började jag känna ett litet obehag i min vänstra fot. Dessutom var jag lite för väl medveten om blåsan på vänster stortå som jag fick veckan innan under Råda ultra.

Mentalt delade jag in loppet i 5 km etapper. Det funkade bra att bara fokusera på nästa 5 och nästa 5... Det blir ett sätt att hålla tankarna borta från exakt hur långt man verkligen ska springa. På ryggen hade jag min vätskeryggsäck och den hade jag fyllt med vatten med en elektrolyt- och koffeintablett i. Vätskeblåsan rymmer 2 liter och jag tänkte att det borde räcka med tanke på att det var en vätske- och energistation ungefär varje mil. Vid första depån drack jag lite vatten och åt en plopp. Inte för att jag var sugen men jag testar fortfarande vad min mage klarar under längre lopp. Banan var ganska flack med nån liten knick här och där. Hade jag varit pigg i benen hade jag nog stått på lite här.

Foto: hallands ultra


Efter ca 20 km kom vi in till centrum. Mycket folk i rörelse och solen bidrog till en härlig stämning. Vid andra vätskestationen tog jag ett par skivor vattenmelon och en bananbit. Gott!! Vattenmelon är hur gott som helst att äta när man springer! Inte för sött, lagom läskande och ger bra energi. Jag kommer av mig om jag stannar för länge när jag springer så jag gjorde bara mycket korta stopp vid vätskestationerna.

Strax härefter började min vänstra fot göra mer ont. Från obehag till smärta. Strax innan 30 km-depån sprang jag om en kvinnan som stod och stretchade. Hon hade ont i sin höft och ner längs hela benet. Det var ungefär så jag kände mig också just då så vi utbytte lite sympatier och jag lunkade vidare. Vid det här laget hade alltså smärtan i foten gått vidare till en obehagskänsla längs hela vänstra benet. Hade tidvis ont i knät och tidvis i höften och ett obehag i hela benet. Inte bra.

Vid tredje depån drack jag coca cola och åt mera vattenmelon. Tror det ska blir min grej på ultralopp, vid 30 km får jag fira med cola! ;-) Här hade jag önskat att de fanns kaffe, men funktionärerna sa att de trodde att det skulle finnas vid nästa station.

Efter 30 km började loppet på allvar. Det var nu backarna kom. Den första backen som beskrevs som lång och seg i banbeskrivningen upplevde dock inte jag som så jobbig. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att få springa lite uppför! Då gjorde det inte ont i benet och jag kunde faktiskt ta i lite. Skönt!! Några andra löpare peppade mig och hejade på när jag sprang på uppför backen. Härligt! Tackade tyst mig själv för att jag faktiskt ägnat lite tid till just backträning. I motlut kändes benen plötsligt starka! När det däremot gick utför blev det värre... Då strejkade både knä, fot och höft!

En tjej som jag sett till och från under större delen av loppet kom ikapp mig efter den första backen, jag hade sprungit om henne uppför och när jag fick problem utför kom hon ikapp. Vi pratade lite och det hjälpte nog oss båda att hålla modet uppe. Vi kom ikapp ett par killar som såg rätt slitna ut. Kändes bra att lyckas springa om någon trots att det gick så förfärligt sakta! De hejade ändå på oss och vi peppade dem när vi lunkade förbi.

Nästa depå kom vid 36 km. Här kunde man också se målet. Och det fanns kaffe! Jag tog en kopp kaffe och lite vatten innan jag fortsatte min färd. Nu var det lite nerför och nerför kunde jag ju absolut inte springa! Benen skrek och höften gjorde ont. Tjejen jag hade slagit följe med hade också börjat få problem. Hon började må illa så fort pulsen höjdes sa hon. Så hon sprang på när det var nerför och jag kom i kapp henne när det var uppför, igen. Så höll vi på ett tag. Vid ca 40 km kom vi till en fin liten sjö. Och där satt Tomas och Engla och solade! Fick lite pepp och en puss av Tomas och jag utbrast (säkert högt så att alla på stranden hörde): Jag har SÅ ONT! Men Tomas bara sa att jag såg stark ut.

Foto: Tomas


Strax efter sjön kom då nästa beryktade backe: Spybacken. Den snirklade sig uppför, men jag måste säga att det jobbigaste med den backen var att skogsmaskiner hade kört sönder stigen och det låg ris och bröte över hela stigen. Irriterande! Här sprang jag också om andra löpare som alla såg slitna ut men ändå hejade på. Jag försökte också peppa de jag såg så gott jag kunde. Mot slutet av backen förstod jag varför den kallas just spybacken, den avslutades med en rätt så lång och brant trappa! Väl uppe satt en kille med kamera och fotade alla som kom upp (antar jag, han fotade i alla fall mig) och bjöd på nötcreme.
Foto: hallands ultra

 Nötcremen var god och jag kämpade vidare. Här blev stigen väldigt teknisk och det var brant nerför. Mina ben gillade inte alls detta! Fick ta det riktigt lugnt.

Vid 43 kilometer var den sista energidepån. Killen som stod där sträckte fram en mugg till mig och sa drick det här. Så jag drack lydigt i tron att det var vatten. Men det visade sig vara sportdryck- Jag har aldrig vågat dricka sportdryck sedan jag av misstag för 2 år sedan råkade dricka en mugg sportdryck på Friskis halvan i Jönköping. Då fick jag omgående rejäl kramp i magen och kunde knappt gå pga det. Tack och lov hade denna sportdryck (tail wind) inte den effekten på mig! Medan jag drack såg jag också till min stora förtjusning att de hade lindor kulor i depån!! Bra där Hallandsultra! Jag tog en lindor kula och dubbelkollade med killen i depån om det stämde att det är ca 7 km kvar. Ja, sa han, men det är inga vanliga 7 km. Kaxig som jag är sa jag att det ska nog inte bli några problem, jag är van att springa i kuperad terräng i skogen! Hade tydligen lyckats glömma hur ont jag hade i benet medan jag stod där! Smärtan blev jag dock varse rätt omgående när jag började springa (om man nu kan kalla det jag höll på med att springa, haltandes lunkande fram är nog en mera rätt beskrivning).

De sista 7 kilometrarna kändes evighetslånga. Stigen snirklade sig än hit, än dit. Jag var ensam och såg inte till några andra löpare. Då och då såg jag mig omkring efter snitslar och konstaterade att jag nog trots allt befann mig på rätt väg. Vid 48 kilometer kom en man i kapp mig, (här hade jag börjat oroa mig för att jag på något vis kommit tillbaka till tidigare del av banan, tyckte allt såg bekant ut). Så jag frågade den andra löparen hur många kilometer hans klocka visade. 48 sa han och sprang vidare. Vad bra. Min pep precis också 48 kilometer, så då är jag nog rätt ändå. Från 43 till 49 kilometer varvade jag lunk med gång. Försökte springa så gott det gick men benet vek sig några gånger. Stannade vid ett tillfälle och försökte sträcka ut knät, men då högg det till rejält av smärta i knät när jag började springa igen. Bara att gå. Här någonstans funderade jag på hur smart det egentligen var att springa två så långa lopp så nära varandra. Men det var ju så dags att vara efterklok nu!

När klockan pep 49 kilometer pep den även på ett sätt som var misstänkt likt batteristopp! Kollade klockan men den verkade inte ha stannat. Jag började springa, fast det gjorde ont. Mest för att jag var rädd för att klockan skulle dö innan jag var i mål! Så pep klockan 50 kilometer. Jag såg inte en människa någonstans och befann mig så vitt jag kunde bedöma mitt i skogen. Var sjutton är målet?! Strax såg jag en man stå lite längre fram. "Nu kan det väl ändå inte vara långt kvar?" pustade jag. "Nej, titta åt höger!" sa han. Och DÄR! Där var äntligen målet!! Jag ökade farten och spurtade in i mål, till folkets jubel! (Ja, eller det var väl några som klappade händerna i alla fall).

Foto: Hallands ultra

 En kille vid mål sa när jag stannade: Du har nog inte sprungit tillräckligt långt om du har krafter kvar att spurta sådär!

En medalj (en väldigt fin medalj!) hängdes om halsen och jag försökte förstå att jag äntligen var i mål! Tomas och Engla som väntat vid målet kom och gratulerade och efter en god hamburgare och lite obligatoriskt småprat med andra löpare tog jag mig till bilen. På mycket ömma och skraltiga ben.

Så trött men så lycklig. Att springa ultra är lite som att föda barn. Under loppet kämpar man mot smärta och hjärnspöken. Men väl i mål glömmer man allt det jobbiga och efteråt minns man bara den vackra banan, de trevliga människorna man mött och euforin när man äntligen var i mål. 

Hallandsultra är verkligen ett av de absolut vackraste lopp jag sprungit. jag tänker definitivt springa det igen, men då vill jag vara utvilad och i bra form så jag kan njuta mer av den vackra banan.

Benet då, hur gick det med det? Jag blev faktiskt på riktigt orolig för att jag hade skadat knät. På natten sov jag nästan inte alls för att det gjorde så ont i knät bara att jag rörde benet lite grann. På morgonen kunde jag knappt gå.

Men framåt kvällen när jag fullständigt ledsnat på att sitta stilla bestämde jag mig för att köra lite Happy hips Tog det försiktigt, var lite rädd för att provocera fram mer smärta. Men det gick bra. efteråt kändes det faktiskt lite bättre i knät. Så pass bra att jag tog med mig Frost ut på en kort promenad i skogen. Det gjorde gott för mina sargade ben.

Idag vaknade jag och blev alldeles till mig av lycka över att känna att smärtan helt var borta! Ingen som helst smärta i benen! Trapporna var inte heller ett problem! Jag blir så ödmjukt glad och tacksam att min kropp faktiskt verkar hålla för alla galenskaper jag utsätter den för.

Att jag fick så ont i benet tror jag berodde på något så dumt som blåsan på vänster stortå. Jag kände av blåsan hela tiden under loppet. Det gjorde säkerligen att jag undermedvetet ändrade mitt löpsteg och det gjorde nog i sin tur att jag började slita på muskler och leder som jag inte brukar slita på. Inte så konstigt att jag fick ont.

Men tänk vad en sketen liten (eller stor) blåsa kan ställa till med!