Julstress?

Jag brukar normalt inte vara stressad inför jul. I alla fall inte i november! Men i år är det som att allt gått så fruktansvärt fort! Året har bokstavligt talat rusat fram och jag har inte hunnit förbereda mig mentalt för att det snart är jul igen. Jag älskar julen. Det gör jag verkligen. Jag älskar att baka och pyssla och fixa. Men i år. Jag har ju inte tid! Hur hinner alla?

Visserligen har jag varit ganska effektiv denna vecka. Både på jobbet och hemma. Fått mycket gjort och ligger bra i fas på jobbet med allt jag tänkt hinna med. Här hemma har jag plockat fram lite julsaker, bakat lite julgodis, bakat pepparkakor och saffransbullar förra helgen och handlat adventspaket till familjen.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig trött. Dessvärre gick det precis upp för mig att vi åker till Uppsala i morgon. Helst skulle ju allt packas i kväll och kanske hade varit bra att förbereda någon form av julklapp till pappa. Vi åker till Uppsala för att fira lite mini-jul med pappa eftersom vi inte kommer att hinna träffa honom i jul.

Hade i mitt sinne sett framför mig att Tomas skulle vara en del av detta och vi skulle hjälpas åt, men han har haft fullt upp med att renovera badrummet och i kväll är han på julbord med sitt jobb.

Egentligen skulle väl paketen till till första advent (mindre mest symboliska paket i väntan på jul) lås in också. Jag vill verkligen att julen ska bli sådär myspysig och magisk.

Men hur mysigt blir det med en sönderstressad mamma? Jag brukar som sagt inte stressa, och det är faktiskt först idag som stressen kom. Antagligen för att jag inser att min "ladda-batteriet-dag" kommer att försvinna helt denna vecka. Dvs lördag. Helgen försvinner ju till att resa tur och retur Uppsala. Sen är det bara att ladda om för en ny vecka.

Det är nog det som gör mig stressad. Jag blir rädd för att alla helger ska försvinna och jag inte kommer att ha hunnit fixa, pyssla och baka som jag vill. Att julafton kommer och jag har inte hunnit fixa alla julklappar.

Ska det verkligen vara så?

Nej, jag tror jag tar ett bad och hoppas på lite ny energi. Annars får det bli som det blir i morgon.

Hundlöpning

Så vart det då äntligen torsdag. Dagen då vi skulle testa detta med hundlöpning. Vi åkte ut till Hökens ås för att träffa en kvinna som har en väldans massa hundar. Hon driver ett företag där man kan åka hundspann, vandra med hundrana osv. Enligt överenskommelsen skulle vi få låna ett par hundar att springa med och så hade Emelie sin hund med sig (Emelie är kompis med Ellen som driver företaget. Kolla förresten gärna in hennes hemsida: Tur&natur 

Väl där spände vi på oss hundförarbälte och satte selar på hundarna. Måste säga att det var väldigt mysiga hundar. Tillgivna och gosiga, inte alls "skälliga" eller vilda. 

Sen bar det av. Från 0 till 100 på en gång.- Jag som redan innan denna tur hade tagit en snabb tur hemma (ja, jag hade mer än måttligt med springabstinens) hade börjat stelna till så det var lite kämpigt i början. Men när flåset väl var igå¨ng kändes det bättre. Hundarna matade på och jag kände att jag fick bromsa farten mest heöa tiden. Ändå gick det betydligt fortare än jag normalt springer. 

Vi sprang mest längs en skogsstig och där var både blött och geggigt. Jag hade av någon outgrundlig anledning valt mina kinvara skor (inte lämpliga för terränglöpning) så mitt fotfäste var inte det bästa. Dessutom var det mörkt. Så första provturen med hund kanske inte var under optimala förhållanden. Men åh så kul! 

Vi sprang en runda på ca 3,5 km och det tog 18 minuter. Inkl 3 pauser för att byta hundar och få instruktioner. Men jag lovar, jag var rejält svettig efter det passet. Detta gav defintivt mersmak! 

Efter löpturen bestämde vi oss för att låna hem en av hundarna, så i helgen blir det nog också en tur eller två. Känner dock av lite träninsgvärk i mag/höfttrakten efter denna tur och lite smärta i ena vaden. Så, någon långtur blir det inte. 

Ska bli intressant att se barnens min när de imorgon blir väckta av en hund. Vi har nämnligen inte talat om att vi ska vara hundvakt i helgen. :-)

3 dagars vila

Har fortfarande inte sprungit. 3 hela dagar utan träning.  Känner mig trött och seg.  Tänk vilken skillnad det ändå är med regelbunden träning!  Men nu är det slut på slappandet (har förvisso varit lätt förkyld och klok nog att vila för att inte drabbas av nåt värre). För ikväll blir det hundlöpning ca 3 km. Känns ju inte så långt,  men det är nog bra att inte köra för långt första gången man springer med draghjälp av en hund.

Ska bli spännande!  Eventuellt tar jag en kortare tur innan dess också.  Behöver verkligen lite ny springenergi nu känner jag!

Over and out

Abstinens

Jag har en plan i huvudet för hur jag vill springa. Enkelt uttryckt handlar det om att springa 3-4 ggr i veckan varav minst ett pass som är 15 km eller längre.  Ofta tar jag långpasset i början av veckan.  Av flera anledningar. Dels för att jag har mest energi i början av veckan,  måndagar är definitivt min effektivaste dag i veckan och dels för att då känner jag att jag är på gång.  Har jag sprungit 2 mil på måndagen blir jag inte lika abstinat efter att springa om det inte blir nån löpning på ett par dagar.

Jag har egentligen inte reflekterat över detta förrän nu.  Förr kunde det räcka med 1 mil så var jag tillfredsställd, men nu krävs det mer.

Jag har åter igen blivit lätt förkyld. Inte så att jag är sjuk,  men snorig och täppt. I övrigt mår jag bra,  men det hindrar mig i min löpträning. I söndags fick jag korta ner mitt långpass,  orkade helt enkelt inte mer än en mil och då sprang jag ändå i riktigt lugnt tempo. Sedan dess har jag vilat.  Känns som en evighet!  Men så inser jag att det bara är knappt två dagar utan löpning. Två dagar!  Och jag är abstinent!

Känner verkligen för att ta en tur i morgon bitti.  En lugn och kort tur kanske jag ändå fixar?  Eller riskerar jag att snorigheten blir mer utdragen?

Vem vet.  Den som lever får se.  Får väl helt enkelt se hur det känns imorgon.  Är mindre snorig idag än igår,  så, kanske kanske!

Jag har nog gått och blivit beroende. Beroende av att känna att jag orkar springa långt.  Beroende av känslan efter en längre tur.  Beroende av att låta benen gå och tankarna flyga.

Det är mitt andningshål. När jag inte får springa blir jag lätt stressad.

Måtte jag bli helt frisk snart!

Att springa med hund

Jag har en löparkompis, Emelie, som har två hundar. Hon springer ofta med dem då det är "draghundar" som behöver mycket motion. Flera gånger när vi har varit ute och sprungit berättar hon om sina löpturer med hund. Vad jag förstår hjälper hundarna till en hel del när man springer. Vilket gör att man kan hålla en betydligt högre fart än annars.

Allt detta prat om att springa med hund har verkligen gjort mig sugen på att testa! Så, när vi var ute och sprang igår föreslog Emelie att jag kunde få testa springa med en av hennes hundar, hon har ju två, så då kan vi ju springa med varsin.

Men hur det nu var så kom vi att prata om detta med hund hemma (jag och Tomas) och Tomas verkade faktiskt lite sugen på att också testa att springa med hund. Så, efter lite messande med Emelie kom vi överrens om att åka till en kompis till henne som har många sådana hundar (alaskan husky). Emelies kompis har en hund som behöver ett hem och vi kunde ju få testa att springa med henne och se hur vi tycker att det verkar...

Så, på torsdag ska vi testa både jag och Tomas. Att springa med hund för första gången.

Återkommer om hur det går!

Energibrist?

Jag har på senaste tiden märkt att när jag sprungit ett längre pass blir jag riktigt illamående efteråt.  Jag fattar ju att kroppen behöver energi så jag äter ändå,  men får liksom tvinga i mig.  Diskuterade detta med skolläkaren på mitt jobb och han tror att det kan bero på att man vid långpass mest springer med fett som energikälla och då bildas ketoner. Ketonerna kan orsaka illamående.

Låter ju vettigt, så är det säkert.  Men efter mitt senaste långpass (3 mil i måndags! Yay!!) Så har jag varit konstant hungrig! Direkt efter vart jag i vanlig ordning illamående. Men sedan dess har magen krånglat lite.  Jag är som sagt hungrig mest hela tiden,  men när jag äter tar det stopp nästan på en gång och det känns som om magen ska spricka typ!  Fast jag var ordentligt hungrig och jag inte ätit så överdrivet mycket.

Konstigt.

Min gissning är dock att hungern beror på att jag har en ökad förbränning och kroppen helt enkelt behöver mer mat. Att jag sedan blir mätt jätte fort är dock lite konstigt.

Får fnula mer på det.  Nån som har nån idé om vad det kan bero på? Någon form av löparmage kanske?

Kameleont?

Jag jobbar med mitt löpsteg. Det har jag gjort sedan ca 1,5 år.  Tidigare sprang jag bara utan att liksom tänka på hur jag sprang. Men när jag började läsa på om skador vid löpning så insåg jag att ett bra löpsteg är viktigt för att förebygga skador.  Så jag började lägga om löpstilen till att landa mer på framfoten och öka stegfrekvensen.

Jag har nu jobbat med detta så pass länge att landa på framfoten sker helt naturligt. Det jag däremot måste tänka på hela tiden är stegfrekvensen. Jag märker att när jag blir trött sjunker kadensen (stegfrekvensen) även om farten inte nödvändigtvis sjunker. Inom framfotalöpnings kretsar rekommenderar man att försöka ha en stegfrekvens på ca 180 steg per minut.  Det motsvarar en kadens på ca 90.

Att ha en hög stegfrekvens minskar energin i steget så att lederna skonas betydligt mer än om man har en lägre kadens. Och jag vill ju hålla länge och kunna springa gärna resten av livet. Därför känns det viktigt att ha ett bra och effektivt löpsteg.

Så jag analyserar ibland mina pass och började fundera över varför det skiljer så mycket i kadens på olika turer. Rent generellt har jag en betydligt högre kadens när jag springer i skogen än om jag springer på asfalt. Jag kan också se att efter en lång backe sjunker kadensen, vilket borde innebära att kadensen sjunker när jag är trött.

Men ett annat samband som jag tyckt mig skönja är att jag har en högre kadens om jag springer med en vän som har liknande löpstil som jag (många små korta steg med hög frekvens) och en betydligt lägre stegfrekvens när jag springer med Tomas (som har en helt annan löpstil än mig).

Jag sprang med Tomas igår kväll,  i skogen. Och upplevde faktiskt att jag behövde tänka mer än vanligt på löpstilen för att inte falla in i hans takt. Tyckte nog att jag höll en hyfsat hög frekvens,  men när jag efteråt kollade turen (alla dessa data får jag via min suunto klocka) så hade jag ett snitt på 54 i kadens! Det motsvarar en stegfrekvens på ca 108 steg i minuten. Mot att när jag senast sprang i skogen med Emelie (som springer mer som mig) hade en kadens på 84 (168 steg per minut). Det i sig ligger något högre än jag har när jag springer själv,  då ligger det oftast runt 70-80 när jag springer i skogen.

Kan det vara så att jag undermedvetet anpassar mig till den jag springer med?  Kan det vara så att jag helt enkelt är lite av en härmapa, eller för all del,  en kameleont?